Att vänta är inte min grej!

Jag avskyr att behöva sitta och vänta! Det gör mig tokig! Har man bestämt en tid så är det den som gäller. I min värld i alla fall.

Nu sitter jag och väntar på min pappa som sa att han skulle komma och hämta upp mig klockan ett. Jag vet att han inte kommer att vara gär förrän kvart över och ändå är jag klar på avtalad tid. Är det jag som gör fel i att vara klar i tid kan man undra? Jag undrar eftersom jag alltid får vänta. Alltid!

Det har blivit helt accepterat att vara sen. Det verkar så i alla fall för i min krets är det nästan bara jag som är punktlig överallt. Det är mycket störande att vara den som är först på plats varje gång. Det är pinsamt på något sätt men jag klarar inte av att vara sen. Jag ahr det inte i m ig helt enkelt. Jag lovar jag har försökt. Massor med gånger!

Just nu är det jobbigaste att det är min pappa som är sen. Det är ju han som har varit så noga med att tuta i mig att man ska vara i tid överallt. Han är aldrig i tid, nästan aldrig.

Som tur är kommer vi inte vara sena dit vi ska. Vi ska iväg på begravning och på begravning får man absolut inte vara försenad. Oj, vad pinsamt det skulle vara.

Så här sitter jag och sitter....

Tre och två solstolar....

Vilken skön helg det har varit. Vi åkte u till stugan med förhoppningar om att vi där skulle kunna sitta och slappa. Sånt kan man aldrig veta när man har en 20 månaders springtjej.

Men det var hur lyckat som helst. Lilltjejen roade sig själv och vi kunde lugnt sitta under plommonträdet i varsin solstol och läsa. Vi satt där previc hela dagen och hela kvällen. Det var helt underbart. Det var länge sedan vi satt så och bara slappade utan att behöva oroa oss för var lillan.

Jag läste ut två böcker, mannen en och lillan ja hon strövade runt och tittade på stenar och blommor. Hon var hur nöjd som helst. Härligt med en plats där hon kan röra sig fritt. Inga bilar.

Jag hoppas att vi åker ut igen innan sommaren är slut.

Lekande barn!

Vad underbart det är att se lilltjejen vara glad!

Just nu är vi hemma hos hennes kompis Ville. Lillan och jag är barnvakt åt honom. De leker helt fantastiskt och är båda hur lyckliga som helst. Själv blir jag så där lycklig som man blir när man är mamma och ens barn nöjda. Nöjda barn är bra barn.

Nu hoppas jag att kvällen fortsätter så här bra. Lekande barn och slappande mamma. Kan det bli bättre?

Det är så jag tror det är i himlen...

Vilken kväll! Jag är fortfarande helt lyrisk! Jag minns inte när jag gjorde något så roligt sist.

Jag var nere i Åsa, hos en kompis, och red. Sist jag red var för 15 år sedan och då var jag riktigt duktig. Jag brukade tävla i dressyr och älskade verkligen att vara hästtjej. Jag var tvungen att sluta rida för att jag hade så dålig rygg. Det var en stor sorg för mig så sen dess har jag knappt varit i närheten av hästar.

När jag hörde att R skulle ha hästar över sommaren tänkte jag att jag skulle passa på att ta mig en liten ridtur. Så med stor entusiasm och en hel del oro åkte jag ner igår kväll.Hästarna var hur söta som helst och det var så underbart att få känna sig som den där hästtjejen återigen. Jag hade glömt bort henne helt men igår kröp hon fram. Det är konstigt att man kan komma ihåg precis hur man gör saker som man inte gjort på så många år. Det satt som gjutet i ryggraden insåg jag snabbt.

Vi började med att cykla ut till hagen och den cykelturen är en historia för sig själv men den kanske jag kan ta en annan gång. Det var inte långt till hagen. När vi kom fram hämtade vi in hästarna och gjorde de fina. Ryktade och kratsade hovar och sen sadlade vi de och det var dags att ta sig till paddocken. R fick rida bort till paddocken för jag kände att det var lite läskigt att börja med att rida på bilvägen.

Men väl i paddocken var det min tur. Ojojojoj, jag har inte skrattat så på väldigt länge. Tårarna sprutadeoch jag tappade andan flera gånger. Jag hade varit orolig för att jag skulle ha glömt bort hur man gjorde när man red men jag hade missat att oroa mig för att sitta upp. Hjälp! Tänk att jag var så vig förr i tiden. Hur jag än försökte, det var många gånger, så kunde jag inte ta mig upp. Till slut fick R leda hästen fram till staketet och jag fick klättra upp där och ta mig upp i sadeln. Hur pinsamt var inte det??!!

Svindel! Satt man verkligen så högt upp förr? Det var allt lite vingligt till en början men jag tyckte att det började arta sig efter en stund. Jag red runt och testade mig fram och till min lycka kom jag ihåg en massa. Kommandona satt där de skulle sitta och hästen lydde. Wow! Vilken lycka. När jag ridit runt i paddocken en stund bar det ut på tur. Det är ju det som är livet - att rida ut.

Vi tog det ganska lugnt ute. Skrittade fram i sakta mak, travade en kort bit men mot slutet kom vi till en stor äng. Det började bubbla i mig och när lilla pållen förstod att vi skulle ut på ängen började han trippa så där skönt som hästar gör när de vet att det kommer blir roligt. Ute på ängen bar det av i galopp. Jag kände hur adrenalinet började pumpa i mig och lyckoruset sköt i höjden. Att galoppera på en äng utan några som helst begränsningar det är livet! Känslan av total frihet är speciell. Den upplever man inte så ofta. Jag ville inte sluta utan vi galopperade fram och tillbaka och runt, runt en bra stund.

När vi kom tillbaka till hagen var både jag och hästen svettiga. Det var helt underbart!

Jag hoppas att jag ska få rida snart igen. Ska nog ringa runt till ridhusen här i stan och se vad det kostar att ta lektioner nu för tiden. Det var det här jag var rädd för....att jag skulke få mersmak. Nu blir det dyrt!

Fördomarna flödar!

På spårvagnen på väg hem efter en kort tur på stan hamnade jag framför ett äldra par. De såg så där helt vanliga ut. De satt och diskuterade om de skulle gå av på Stigbergstorget eller Kaptensgatan. Värmen var tryckande så de försökte komma fram till vilken hållplats som var bäst för att slippa gå så långt. En helt vanlig konversation en helt vanlig dag.

Spårvagnen stannade på Järntorgets hållplats. Och som vanligt forsade det både på och av människor där. En somalisk familj kom springande för att hinna med. En mamma, en pappa och 4-5 barn. Jag räknade inte så noga. När denna familj kom på började det hagla, hagla ur munnarna på det äldra paret:

Kvinnan till mannen: "Se en hel familj svarta."
Mannen till kvinnan: "Ja se där. Vad många de är!"
K: "Nu ska du se att de inte kommer att stämpla."
M: "Nä, det gör de säkert inte. Det gör de aldrig de där."
K: "Ser du, de går bara på. Ingen stämplar. Nähänä, de behöver väl inte det."
M: "Jag bryr mig inte. Det är ju inte min spårvagn. Men vad många barn de har."
K: "Ja, de har ju det. Det är inget stopp på det heller."
M: "Hur betalar de det då?"
K: "De dör ju också men det verkar de inte bry sig om."

Ja, och så höll de på. Jag satt framför de och var helt chockad. Inte för att det egentligen är så ovanligt. Det är inte första gången jag hör sånt här men de satt så ohämmat och pratade. Det var väl det som störde mig mest.

Men visst är det konstigt? Vi har haft invandrare i Sverige i hur många år som helst och ändå pratar folk fortfarande så här. För mig är det helt ofattbart. Detta par har förmodligen bara dåliga erfarenheter av invandrare och det är väldigt synd. Det jag i och för sig tror är att de aldrig har pratat med en somalie så de har ingen aning om hur de är. De har skapat sig en uppfattning utifrån vad de har läst i tidningar och hört från andra. Så egentligen har vet de inget om de.

Men men, det är ju så vi människor fungerar tyvärr. Vi skapar oss en uppfattning och håller oss till den tills något händer som får oss att antingen ändra uppfattning eller få den styrkt. Så kommer det alltid att vara. Jag får väl leva med det helt enkelt.

Att shoppa väska och almanacka visade sig vara väldigt svårt!

Idag har jag varit för mig själv större delen av dagen. Lillan har lekt med pappa. Det har varit väldigt skönt.

Lite jobbigt att jag valde sommarens varmaste dag till att gå på stan. Det var i det varmaste laget att prova kläder men det gick. Jag var egentligen inte ute efter kläder men det är svårt att vara på stan utan att kika lite. Det var så länge sedan jag var på stan helt ensam så jag passade på. Man kan aldrig veta när det blir nästa gång. Att prova kläder med en ett och halvt åring i vagnen är inte en dans på rosor.

Det jag var ute efter var en almanacka och en väska. Jag tror att jag var inne i åtta väskaffärer och ingen av de kunde jag hitta den perfekta väskan. Tänk att det ska vara så svårt att hitta med tanke på hur många väskor det finns. Till slut hittade jag en men det krävde att jag åkte till Kållered och köpte den för de hade den inte i rätt färg i stan. Helt galet för en väska. Men vad gör man inte för att hitta väskan man älskar.

Att hitta en almanacka kan man tycka är enkelt men inte för mig. Den ska inte vara för stor eller för tjock. Det ska vara gott om plats att skriva på och det får inte vara ringpärm. Helst ska den se ut som en helt vanlig bok, vara tunn med mycket plats. Detta går ju inte som ni förtsår. Jag hittade faktiskt en som jag känner mig nöjd med men den är inte perfekt på något sätt.

Nu är jag redo att börja jobba men vad glad jag är att det är tre veckor kvar att njuta av sommaren. Oj, vad jag ska njuta!

Hur länge är det egentligen?

Jag bara undrar lite här. Har tänkt på detta ganska länge. Det är helt oviktigt men är man gift med min man så blir man varse om detta problem mest hela tiden.

Det jag funderar på är hur länge är snart egentligen. För att inte tala om strax och om en stund. Är det olika länge på de olika eller är det samma tid som gäller?Jag vet faktiskt inte. Jag har inte direkt suttit och klockat men för det mesta handlar det om längre tid än vad jag lägger in i alla tre orden.

Jag känner mig lite förvirrad över detta. Ibland är det riktigt frustrerande och ibland bryr jag mig helt enkelt inte alls.

Ibland känner man sig helpuckad!

Jag önskar att jag kunde lite mer om det här med datorer.

Jag vill fixa till min blogg lite men hur jag än gör så blir det inte som jag vill. Min man är inte hemma så jag sitter bara här och blir argare och argare. Detta är resultatet av att ha en mycket datakunnig man. Jag slutar anstränga mig och ber honom fixa.

Enkelt men inte alltid så bra...

Ett Staket. JIPPI!!!!!!!!

I vår trädgård har vi ett berg

eller

I vår trädgård har vi en liten kulle i sten. Denna kulle tillhör inte vår trädgård. Där brukar andra i vår förening sitta och grilla vilket är helt okej med mig. Det jobbiga har varit att de som grillar besökt vår trädgård för att utföra vissa behov och även använt den som soptipp. Aningen irriterande.

För ett antal år sedan bad vi om att få upp en privat tomt skylt. En sådan har vi nu men det tog tid innan den kom upp. Det har blivit bättre efter det men inte helt perfekt. I samband med att vi bad om skylten bad vi också om att det skulle sättas upp ett staket nedanför kullen. Detta skulle ordnas men ett tillstånd från kommunen krävdes.

Nu har tillståndet ÄNTLIGEN gått igenom och vi ska få ett staket. Jag är sååååå lycklig. Nu ska vi väl slippa oinbjudna gäster och vi kommer inte behöva oroa oss för att vår dotter ska ramla ner och slå ihjäl sig.

Så tack kommunen! 7 år senare har vi ett staket....eller snart kommer vi ha ett staket. Nu ska det bli intressant att se hur lång tid det kommer att ta att få upp det.

Glömt min blogg men är tillbaka nu....

Ja, vad säger man. I Dorrans värld har det varti ganska tyst ett tag. Fast egentligen har det inte det utan Dorran har bara varit lat och faktiskt helt glömt bort att hon startat en blogg. Idag, plötsligt, kom hon på det. Det är konstigt hur minnet fungerar. Det är ingen idé att komma med undanflykter. Det är ändå ingen som tror på de i alla fall.

Det har gått ett halvår, minst, sen sist och jag tänker inte alls sammanfatta vad som hänt. Nä, jag börjar här och nu.

Sommaren har varit fantastisk. Vilken sol! Vilken värme! Vi har plaskat, solat, lekt, bollat, gungat, slappat, ätit glass. Massa sånt man gör på sommaren. Det jobbiga med sommaren är att den tar slut. Det är inte dags för det än men ångesten börjar infinna sig. Tre veckor kvar på sommarlovet och sen drar det nya läsåret igång. Nya elever, nya föräldrar, samma bokstäver. Kul men hade inte haft något emot en evig sommar.

Idag har jag varit och shoppat lite. Eller nja, tanken var att jag skulle shoppa men jag tittade mest. Inför ett nytt läsår så har jag vissa traditioner. Det ska inhandlas en ny almanacka och en ny väska. Det går inte att påbörja ett nytt läsår utan en ny jobbväska. Det tror jag att alla vet egentligen men det är inte alla som verkligen följer denna oskrivna regel. Jag såg en som jag tror att jag älskar men min praktiska man tyckte att jag skulle strosa runt i lite fler affärer utifallatt jag hittar en annan väska som jag älskar. Jag sa "Okej jag gör nog det. Det kan vara bra." Så sa jag trots att jag vet att jag kommer att köpa den första jag såg. Till den regeln finns det inga undantag.

Nu tänker jag bli duktigare på att skriva. Jag lovar inget men jag ska göra ett gott försök.