30 juli 2011

Jag analyserar livet.,

En av ”mina allra käraste vänner” är författare. Jag har läst alla hennes böcker utom en (tror jag). Ingen är utgiven än men jag vet med säkerhet att det kommer de bli en dag i framtiden när de där förlagsmänniskorna förstår vad det är de har fått i sin hand. En guldgruva.

Men det var inte det jag skulle prata om utan om att just nu är vi en liten grupp utvalda personer som läser en av hennes böcker som hon planerar att skicka in till förlag till hösten. Vi läser, analyserar och tycker till. Jätteroligt! Jag har läst boken två gånger tidigare och vet redan att jag älskar den men den här gången vill hon ha feedback. När det gäller feedback så är inte jag den rätta personen att fråga. Jag läser eller rättare sagt slukar böcker och sen är jag klar. Jag har en bestämt uppfattning om boken var bra eller dålig men mycket mer djup än så får man inte från mig oftast. När hon och jag satt och pratade om att vi sedan ska träffas allihop och prata om boken tillsammans säger hon: ”Jag tänker mig att den är bra för sådana som dig som inte kan sätta fingret på saker på egen hand”. Jahaja och hur värdelös är inte jag kände jag då. Jag kan inte sätta fingret på saker liksom. Men då säger hon: ”Du är väl inte den som analyserar litteratur. Du analyserar livet”. Det tycker jag är bra och det är så sant. Jag analyserar livet. Mitt och andras och brukar vara rätt bra på att sätta fingret på saker spot on. Faktiskt är jag ganska grym på det om jag får säga det själv.

29 juli 2011

En dag på landet.

Lite pirrigt var det allt att åka iväg och träffa Mirethe som min barndomsvän heter. Jag har inga problem med att prata med människor men man vet ju aldrig riktigt hur det ska bli. Kommer vi ha något att prata om? Hur kommer det att kännas? Vad ska vi göra? Ja, alla dessa frågor som man kan fundera på innan man ses men som har en tendens att få sitt svar väldigt snabbt.

Jag bakade lite kakor innan vi åkte. Tänkte att det ju alltid är trevligt att ha något med sig när man går på besök. Lite kakor och mitt älskade te fick det bli.

Jag var lite rädd att jag inte skulle hitta men vägbeskrivningen var perfekt och jag svängde in på rätt grusväg till rätt hus. Jag kände igen mig vilket kändes väldigt konstigt för att vara mig. Jag har inget som helst lokalsinne och dessutom har jag ett fasligt dåligt minne men av någon anledning har just detta hus etsat sig fast i mitt minne. Huset såg ut som jag mindes. Det låg som jag trodde att det låg och trädgården såg ut som i mitt huvud. Det kändes tryggt.


Mest satt vi utomhus i den gigantiska trädgården. Barnen lekte runt i kring och verkade vara glada. Mirethe har fyra barn så Stella hade riktigt roligt. Noel var väldigt nöjd med att leka med hunden Freja.


Barnen var igång hela tiden så det var inte lätt att få de att fastna på kort. Här leker de jage med hunden. Stella var självklart också överlycklig över att det fanns en hund att leka med.

Noel höll mest till i vinbärsbuskarna.


Det var verkligen en lyckad dag. Fint väder och trevligt sällskap. Det är alltid härligt att vara ute på landet. Åkrar så långt ögat når är inte vad jag ser här hemma precis. Jag är glad att vi bestämde oss för att träffas. Jag är säker på att vi ses igen. Det tar faktiskt tid att prata ikapp 25 år.

En spännande dag.

I dag ska jag göra något spännande. Jag känner mig väldigt förväntansfull och nästan lite nervös.

När jag var åtta år flyttade min familj iväg från platsen där jag bott sen jag föddes. Vi flyttade inte långt men är man åtta år så är allt som är längre bort än gården bredvid långt bort. Vi flyttade såpass långt att jag bytte skola. Det var stort i min värld och jag var självklart bekymrad över vem jag skulle leka med. Det löste sig men jag lämnade kvar en fantastisk kompis där borta där jag bott. Vi lekte jämt. Vår gård var hela vår värld och där vistades vi många timmar varje dag. Vi satt i lekhuset och sjöng så det ekade mellan hyreshusen. Oj, vad roligt vi hade.

I dag ska jag åka och träffa henne för första gången sen jag vet inte när. Många år sedan är det i alla fall. Hon är ute på landet i huset där vi lekte så ofta tillsammans. Hos hennes mormor som gjorde fantastiskt goda kolor. Nu är det hennes mamma som bor där. Jag ser så fram emot att få se platsen som funnits i mina drömmar sedan jag var barn. Hur ser det ut nu? Hur litet kommer jag tycka att det är? Tänk om min bubbla går sönder? Hoppas inte det. Jag älskar huset i mina drömmer som ser ut som "mormors" hus.

Och så har min älskade chokladtjej kommit hem från Turkiet. Det känns underbart att ha henne hemma trots att hon är för gnällig för min smak. Hon kom hem med öroninflammation och då får man gnälla men suck jag vad jag avskyr gnäll. Men jag älskar min Myra!

28 juli 2011

Morgonpromenad med Plopp.

Nu när pappan går med tidningar på natten så behöver det vara lite lugnt hemma på förmiddagen. För det mesta har han sovit hemma hos sina föräldrar men idag sover han hemma så då gick vi iväg på en morgonpromenad i det varma soliga vädret.

När man är en Plopp och går på promenad så finns det en massa man kan göra. Dagens aktivitet var främst att hitta saker att klättra på.

En bänk som var utmärkt att ligga på.

Och en sten som var perfekt att klättra upp på.

Stenen är egentligen en sten som det står saker på om området där vi bor. Det finns en gräsplätt med en massa sådana här stenar som berättar historian om Näset.

När en liten letar klätterställen får en mamma roa sig med annat. Som att fotografera bladverk.

Ha, ännu ett ställe att klättra. Helst upp i trädet om det hade gått men bänken får duga för nu.

Och en rolig liten stubbe.

Att gå över spången var en aning läskigt så mamma fick komma och hålla i handen.

Inne i skogen hittade vi ett körsbärsträd och eftersom det är körsbär som fotograferas mest ute i bloggvärlden just nu så får väl inte jag vara sämre.


Tänk vad spännande en morgonpromenad kan bli med en liten. En sträcka som tar mig en kvart att gå i vanliga fall tog en timme idag. Tänka sig.

Nu ska jag åka iväg och hämta min älsklingstjej. Som jag har längtat!

27 juli 2011

Hmmm....

Jag har inget att skriva om. Det händer inte ofta. Jag har varit fasligt trött det senaste och de senaste dagarna har jag gått runt som i koma. Jag orkar absolut ingenting. När jag vaknade idag kändes det som att det kanske är på väg att vända. Jag hoppas det men man vet aldrig. Nu gäller det att allt går på räls ett par dagar. Alltså att inget oväntat händer som tar av min energi för då blir det snabbt illa. Nu får det gärna vara fina, jämna och bara vara dagar ett litet tag så ska jag vara helt på fötterna sedan. Kanske. Vem vet?

Jag har en klänning i mitt huvud som jag vill sy. Den är inte helt färdigfantiserad men den är på god väg. Jag tror att den kan bli väldigt fräck om jag lyckas med den. Ja, och om jag hittar tyger som passar till det jag har tänkt mig. Lite spets finns med i tankarna och tyger med olika mönster och skuren precis som jag vill ha det. Jag längtar efter att få sy den men först ska jag sy om kjolen jag sydde för ett par veckor sedan som ligger och väntar på ny kärlek. Kanske imorgon. Vem vet?

Fast imorgon kommer min älskade Stella hem efter en vecka i varma Turkiet tillsammans med sin pappa. Som jag har längtat efter henne. Jag ser fram emot att pussa och krama på henne massor imorgon. Kanske tänker jag göra det precis hela dagen. Vem vet?

25 juli 2011

Räkfrossa!

Vi var hos systern igår och frossade i räkor och annat gott. Det var fantastiskt trevligt att komma till ett vackert uppdukat bord fullt med godsaker. En fröjd.

Räkor fanns det så det räckte och blev över. Jag skalade och skalade och sen skalade jag lite till.


Västerbottenpajen var helt underbar. I den hade systern lagt kantareller som hon plockat i sin egen trädgård. Hur galet är inte det? Kantareller i trädgården. Jag är mycket avis.

För min del är avocado ett måste på räkmackan.

Systern hade vispat ihop ett otroligt god aioli som hon själv tyckte var för stark men för mig var den helt perfekt.

Till efterrätt åt vi cheescakebrownie (som jag bakat) med jordgubbar.

Här hade jag visst lite för bråttom med att få i mig kakan så jag missade att ändra inställningarna på kameran. Kakan var god.


Det var en trevlig kväll med massor med prat om roliga och trevliga saker. Det kan behöver efter att bilderna och berättelserna från allt det hemska i Norge. Det är så ofattbart så man vill gömma sig lite och försöka se till allt det där som är så bra. Det finns fler goda och underbara människor än vad det finns galningar som tror att de har rätt till att ha makt över våra liv. De är få men kan förgöra så många. Vi som inte är en av dem får försöka höja oss över dessa människor och göra det vi kan för få det som är bra att upphäva det dåliga. Vi kan inte få tillbaka de som redan förlorat sina liv men vi kan lysa upp livet för de som finns omkring oss. Så låt oss lysa lite extra!

23 juli 2011

En sådan där lördag.

Noel är på dåligt humör och jag är trött. Fotot har ingen direkt skärpa och ja vad ska man säga mer, det är åskar och störtregnar utomhus.

Man kan ha roligt med ett lakan en kort stund. Tills lakanet ramlar av huvudet och man får ett raseriutbrott. I bakgrunden sitter pappan och elar. Att ela är roligt tycker vår pappa. I alla fall om han får göra det ifred. Det får han inte idag. Inte för Noel i alla fall.

Snart ska vi iväg och köpa lite ingredienser till en kaka som jag ska baka till imorgon. Då ska vi på räkfrossa hos min syster.

Ett liten kik in i mitt vardagsrum.

Jag möblerade om vardagsrummet nyligen men har inte visat något för er än. Mellan soffan och den stora vitrinen ställde jag mitt älskade vita slagbord. Mitt lilla altare även kallat. Här ställer jag saker jag tycker om och vid de olika högtiderna dyker det upp saker som hör högtiden till.

Den stora silverbrickan är en favorit och på den hamnar det jag tycker mest om för tillfället. Bakom skruvade vi upp en liten hängare där jag hängt lite fint plock.

Pärlhalsband, min finfina uggla och ett hjärta förstås.

Jag älskar pärlor men ändå hänger de mest på krokar och använts som dekoration vid olika tillfällen. Hänger väldigt sällan runt min hals.

Jag hade väldigt svårt att komma på vad jag skulle ha för tavlor och till slut blev det dessa blomtavlor. Kanske kommer jag på något annat framöver.

Helheten.

Det var ett litet kik i alla fall.

Just nu önskar jag mig ett nytt objektiv. Ett objektiv som jag kan ta bra närbilder med men inte behöver hålla på att byta objektiv när jag sen vill ta lite vardagsfoton. Makro av något slag. Vad ska man välja?

Norge.

Jag vet inte vad man ska säga. Jag vet bara hur det känns. Det är hemskt. Tragiskt. Ofattbart. Overkligt. Sorgligt. Hjärtskärande. Allt på en gång. Ingen känsla mindre än den andra. Fruktansvärt.

Jag skickar mina tankar till norrmännen. Till alla som drabbats på ett eller annat sätt. De som sörjer döda. De som sörjer sitt land. De som sörjer de förstörda platserna.

En av mina allra käraste vänner har varit på semester i Oslo. Skulle åka hem på fredagen. Det visste jag men inget om hon kommit hem eller inte. Jag hör nyheterna på tvn och bara skriker NEEEJ rakt ut och skrämmer halvt ihjäl min syster som sitter bredvid. Pratar med kompisen senare och får veta att hon är hemma. Att de åkt hem vid lunchtid och missat allt. Att hon nu sitter med den overkliga känslan av att ha kunnat vara där om de stannat en dag till som de ville men inte kunde. Jag känner så väl igen den känslan. Tankarna som kommer om vad man skulle gjort om man varit där om inte omständigheterna hade gjort att man redan var någon annanstans. För mig rullas den 11:e september i NY upp i huvudet igen och kroppen känner igen hur det kändes. Jag är så tacksam för omständigheter som gör att man är på en annan plats än vad man hade tänkt sig eller skulle ha varit om det inte hade varit för att. Jag är tacksam till " för att".

Norge, mina tankar är med er!

21 juli 2011

I min trädgård.

Har tagit en runda i min lilla trädgård och kikat på vad som händer just nu. Alltid är det något vackert på gång därute.

Ärtorna har blivit feta och har hängt så fint i landet men nu kände jag att det var dags att ta in dem.

Vackra ärtor i sin skida.

Några av de sista jordgubbarna. Väldigt söta och goda.

Stormhatt, eller hur? Fick plötsligt akut minnesbrist känner jag men vacker är den.


Alla dessa rosa och lila blommar som blommar samtidigt. Det gör mig så glad!

Basilikan har klarat bättre än jag någonsin kunde tro. Den var på väg att dö för någon månad sedan men då tog mannen sig an den. Nu ser den ut så här.


Det var lite ur min trädgård denna dag.

Det här med antirynk.

Jag tycker att det är vackert med rynkor. Ett rynkigt ansikte säger så mycket om en kvinnas liv. Allt det där hon glatt sig åt syns i skrattrynkan medan det som bekymrat henne syns i rynkorna i pannan. Det finns alla typer av rynkor. Rynkor för att man kisat för mycket för solen eller för att man ständigt ler eller skrattar mycket eller oroar sig en aning för mycket. Många varianter som ger spår i ansiktet och berättar en fin livshistoria.

Men saken är den att detta är vackert på andra. Inte på mig. Just nu känns det som jag ser en ny rynka varje dag. En här och en där. Det senaste är det mina händer jag går och tittar på mest. De börjar se lite gamla ut. Sådär använda. Inte så att jag känner att det är ett problem men något jag kanske skulle vilja bromsa.

När min mamma var här senast frågade jag henne vad hon har använt i ansiktet för hon har i stort sett inga rynkor alls. Hon tog upp en tub ur väskan som hon köpt på apoteket, nästan gratis. Den här säger hon glatt. Billigt och bra. Sedan sa hon att hon väl egentligen inte tror så mycket på det där med krämer men att det är bra med fukt och att det nog mest sitter i generna. Det lät väldigt uppmuntrande tycker jag. På min mammas sida ser de flesta kvinnor väldigt släta ut även upp i åldrarna. Det känns tryggt.



Nu har jag köpt samma tub. Den står och väntar på att bli använd. Det är en sådan där med lite färg i också så man blir lite lätt sminkad samtidigt. Jag är inte helt säker på att jag kommer gilla det för jag har redan en foundation som jag älskar men allt är värt att testas.

Vilka problem vi ska behöva dras med här i livet. Rynkor liksom! Behövs dom verkligen

19 juli 2011

En liten längtan.

Det är så skönt med semester. Vi tar dagarna lite som de kommer och har varit väldigt duktiga på att åka iväg på utflykter. Jag måste säga att jag gillar det här konceptet som vi håller på med den här sommaren. En lapp där vi skrivit ner utflyktsmål vi kan tänka oss och så tar vi ett i taget beroende på väder och humör. Perfekt och kravlöst. Ingen stress. Mycket härligt!


Semesterlugnet har börjat fatta grepp om mig och nu känner jag att jag är redo för en dag med dagbok, penna, bra bok och en hög med tidningar. Helt för mig själv på någon fin plats med god kall dricka, en fräsch sallad och galet mycket jordgubbar. Går inte den fina platsen att ordna så går det precis lika bra hemma i min egen soffa. Jag är inte så petig. Det är ensam och tid som är det viktiga. Jag kan till och med skippa tilltugget och drickan om det skulle vara så. Efteråt vill jag känna mig som elefanten på bilden. Härligt avslappnad.

17 juli 2011

Resultatet av min kostförändring.

För ett tag sedan berättade jag om hur jag hade bestämt mig för att göra ändringar i min kost. Inlägget om det finns här. Jag slutade att äta kolhydrater, rött kött och mjölkprodukter för att se om det kunde vara så att jag skulle få mindre ont i mina leder.

Första veckan var ganska tuff. Maten jag åt var väldigt god och det kändes väldigt fräscht men sockerabstinensen tog tag ganska hårt och jag undrade stundvis vad jag hade gett mig in på. Men efter någon vecka försvann den och jag kände att jag njöt av den mat jag åt. Det var mycket sallad, lax, kyckling och frukt. Fräsch och lättlagad mat. Inte tungt för magen.

Första veckan och en bit in i andra veckan var inte rolig för min kropp. Jag hade så ont när jag vaknade på morgonen att jag trodde att jag aldrig skulle kunna resa mig ur sängen. Morgonstelheten var total kan man säga och utan min medicin som jag alltid tar på kvällen så slapp jag inte undan den. Men in i andra veckan hände något. Jag vaknade en morgon och morgonsmärtan var borta. Så där plötsligt poff puts väck. Jag kunde inte ta in vad det betydde men det fortsatte så.

Små fjuttiga morötter från trädgården
som kompisens kanin fick i
födelsedagspresent idag.
Jag började märka att jag kände mig lättare i kroppen. Jag kunde gå längre sträckor utan att märka av värken. Det har varit underbart. Den enda värk som kostförändringen inte råder bot på är värken i armarna. Den är densamma. Det verkar som inget tar bort den. Varken vad jag äter eller medicin så den får jag leva med. Den är konstant.

Efter att i sju veckor varit stenhård med vad jag ätit. I stort sett inte ett enda fusk så bestämde jag mig för att se vad som skulle hända om jag sakta återgick till mitt vanliga ätande. Jag bestämde mig för en fyraveckorsperiod av fusk kan man säga. Första veckan började jag äta kolhydrater. Andra veckan åt jag mjölkprodukter och tredje veckan kött. Den fjärde veckan, veckan som varit, har jag ätit av allt. Resultatet av detta har jag kommit fram till är att mjölkprodukterna har ingen påverkan alls medan kolhydraterna gör viss skillnad. Kolhydraterna påverkar dock inte lederna så mycket utan mest min trötthet. Däremot är den stora boven i dramat köttet. Så fort jag började äta kött igen kom värken tillbaka och morgonstelheten visade sig igen.


Man kan säga att kostförändringen gjorde stor nytta. Den gav verkligen goda resultat. Det har inte varit speciellt svårt att hålla sig från alla saker jag inte ska äta. Visst har jag saknat godis och kakor och vissa dagar kött men när jag insåg vilken skillnad det gjorde för värken så var det inte svårt. Den första augusti går jag tillbaka till den strikta dieten igen men denna gången kommer jag tillåta mig lite gott då och då. Det jag vet nu är vad jag ska göra i vinter för att klara de svåra vintermånaderna. Jag vet vad som kan tänkas hjälpa och det är jag väldigt glad för.

Det jag oroar mig för mest nu är sockerabstinensen som jag får gå igenom igen. Jag tycker inte om den. Jag hoppas den blir lindrigare den här gången.

16 juli 2011

Sofiero!

Så kom äntligen dagen då jag fick åka till Sofiero. En hel dag bland blommor ger verkligen mitt inre frid. Så mycket vackert att det knappt gick för den stackars hjärnan att hantera alla sinnebilder. Jag njöt av allt och det var härligt att vara där tillsammans med min familj som alla roades av denna dagsutflykt till Helsinborg.


På förmiddagen packade jag in hela familjen i bilen. En glad ett och halvtåring, en lätt klagande sexåring (över att det skulle åkas så långt), en tveksam pappa och en entusiastisk jag.

Pappa Mikael kontrollerar lufttrycket i däcken för en säker färd neråt landet.

Och så kom vi fram. Alla var nöjda med åkturen som innehöll en hel del chips och melodifestivalsmusik.

Vi började besöket med att gå in i slottet. Eftersom vi ju hade med oss en busunge i följet så var det lite svårt att titta ordentligt och läsa allt text överallt så jag hoppas vi får tillfälle till det en annan gång.

Den fantastiska utsikten från slottsbalkongen.

Kronprinsessan Margareta som skapade trädgården på Sofiero 1905-1920.

Längst med kronprinsessan Margaretas blomstergata blommade det underbart och rosorna var fantastiska.
En av många foton av rosor. Älskar man rosor så kan man inte få nog.

Min vackra vackra familj!

Himmel och moln mot en klarblå himmel. Här på gräset hade jag velat sitta i timmar med papper och penna och skriva ner allt jag är tacksam för i livet.

Stella klättrade nog mer i träd än vad hon gick på marken. Nästan i alla fall. Trädgården kryllade ju av klätterträd.

Jag älskar Dahlior men eftersom jag är en så kallad lat trädgårdsmästare så har jag inga i min egen trädgård. Bara tanken på att komma ihåg att gräva upp knölarna på hösten för att sedan gräva ner dem igen på våren gör mig stressad.

Många foton på Dahlior blev det kan man säga. Fler än på rosor faktiskt.

Ett hav av rosa och vitt.

Att fotografera en liten Plopp är inte det lättaste. Han hinner inte med att stå still för kameran. Det ska springas precis hela tiden. Stella försöker i panik få honom att förstå att man inte kan gå ner för kanten.

Men se här - titt-ut!

Prinsessan Stella har lite svårt att välja kläder men en liten stund var hon klädd så här.

Prins Noel är lycklig för all tid för spring som han fått denna dag.

Det har varit en underbar dag och jag känner mig påfylld av vackerhet och glädje. Sofiero åker vi tillbaka till nästa sommar. Det är ett som är säkert.