dyra pengar för tystnad...

Igår beklagade jag mig för Mikael att det är så tyst här. Jag hör nästan inga ljud. Hans kommentar var att det är konstigt att en ljudallergiker som jag kan klaga på att det är tyst. Han har helt klart en poäng men så är det ju så att vissa ljud vänjer man sig vid och blir en del av ens vardag.

Lägenheten som vi lämnar över imorgon har jag bott i sen sommaren 1999. Den har en del ljud som jag nu inser att jag vant mig vid och saknar. Sånt som jag minns att jag störde mig på i början. Jag saknar ljudet av porten. Ljudet av när folk går in och ut. Alla var ju tvugna att passera min dörr. Jag lärde mig vem som gick utanför till slut. Kunde urskilja deras sätt att gå men visste även på hur de öppnade porten. Jag saknar ljudet av spårvagnen nere på Karl Johansgatan. Tänk att man kan sakna ljudet av en skramlande spårvagn. Det är på snudd galet. Men mest saknar jag ljudet av bilarna på Älvsborgsbron. Suset på morgonen när rusningstrafiken är som värst. Det ljudet gillar jag.

Mikael är lycklig över tystnaden. Han trivs med den medan jag har förstorat mina öron till trattstorlek för att höra ljuden av det här huset och ljudet utifrån. Än så länge har jag kommit fram till att kranen i köket har ett irriterande droppljud och att grannen smäller för högt med sin ytterdörr. Det är någon som renoverar sitt hus så jag hör hamrande ljud men bara ibland. Det är allt. Det är väldigt lite tycker jag.

Jag har flyttat från storstan till landet! Jag visste inte att det var det jag hade gjort. Väldigt dyrt pris för tystnad tycker jag!