En lat dag och berättelsen om att ha kramp

I dag har jag hittills gått ur sängen för att kissa två gånger och en gång för att hämta mackor och mjölk.

I söndags fick jag ont i mitt vänstra ben. Från ljumsken ner till knät. Ren smärta i timme efter timme. Började på kvällen. När klockan var två på natten orkade jag inte mer. Vi åkte till Östra efter att ha ringt och frågat vad man skulle göra och de ville kontrollera så att det inte var en propp. Att det inte var en propp kunde jag ha talat om själv men jag var bara ute efter smärtstillande. Det var lite lätt svårt att ta sig till bilen eftersom det inte riktigt gick att gå på benet men det gick med en stor dos envishet.

På Östra gick det ganska snabbt. Jag var så glad när vi kom in genom dörrarna och vi passerade förlossningsavdelningen och tog hissen upp till fjärde våningen istället. Man får lite lätt ångest när man ser den stora skylten över dörren måste jag säga. En sköterska skrev in mig, klämde lite på mitt ben och sa att doktorn kommer snart. Vad snart betyder vet man ju aldrig riktigt vad det betyder när man är på sjukhus men faktiskt så gick det snabbt. Doktorn klämde, vred, vände och plågade mig rejält. Tryckte på punkter på fogarna så jag skrek. Hon konstaterade att jag verkar ha ont i mina fogar som tyder på foglossning. Nähä!! Det var ingen propp i benet. Det var en muskelkramp som vägrade släppa. Jag fick med mig smärtstillande och muskelavslappnande och så åkte vi hem aningen utmattade.

När jag vaknade på måndagen satt krampen fortfarande i och så fortsatte det hela dagen. Inte ens tabletterna tog bort smärtan. Inte roligt alls. På kvällen masserade Mikael benet vilket var allt utom trevligt. Sen somnade jag och när jag vaknade på tisdag morgon var krampen plötsligt helt borta. Så alltså kramp i benet i ett och halvt dygn. Det hoppas jag att jag inte behöver uppleva igen. Det var inte trevligt.