När det ska sovas II.

När lillkillen blir alldeles hysterisk måste man ge sig och ta honom ur sängen. Ikväll råkade pappa ha roliga verktyg framme så det fanns inte en chans i världen att han skulle sitta still i mammas knä och mysa innan det var dags att lägga sig igen. Näpp, stövlarna på och ut för att hjälpa pappa.

Storbus.

I dag har jag varit mycket mycket nära hjärtinfarkt. Panik fick jag av den sorten att jag nästan började gråta men istället stod jag och viftade vilt med armarna. Nu tänker ni att något av mina barn nästan slagit ihjäl sig eller att det börjat brinna i mitt kök men inget sådant. I och för sig ramlade Noel ner från andra trappsteget i trappan här hemma men han slog sig bara lite lagom i huvudet och det onda gick över efter ett antal pussar och vaggande i mitt knä. Man skulle kunna säga att det som hände är mer av det värdsliga slaget. En sådan där sak som inte ställer mitt liv på kant men som gör att det kanske naggas lite i kanten. En katastrof vid första åsynen men inte så farligt när det visat sig att det gick att rädda.

Jag sitter i lugn och ro och pratar med min kära vän Hanna medan alla våra barn leker glatt. Tror jag i alla fall. Plötsligt inser jag att ett av barnen inte hörs. Tystnad. Då ser jag min Noel i köket med något suspekt i handen. När jag tittar mer noga ser jag att det är en nagellacksflaska. Den är öppnad. Jag flyger upp ur soffan och rusar mot köket och Hanna efter. Hela hans händer är lila och när jag tittar mig omkring så är även en av mina köksstolar kladdade på och dörrposten och en skåpslucka. Det är här armviftandet börjar. Min hjärna börjar gå på högvarv. HUR får man bort NAGELLACK utan att även ta bort färgen på sakerna som det är kladdat på? Jag tar fram alla flaskor med medel jag kan hitta och vi börjar febrilt att spruta och gnugga. Inget händer. Jag börjar inse att jag kommer få måla om hela köket (eftersom man ju vill ha samma nyans av vit på alla luckor) och köpa en ny stol. Till slut visar det sig att det vinnande medlet är Vim, eller Jif som det heter nu för tiden. De lila strecken försvann. Pulsen gick ner och jag kände mer såååå lättad.

Det var dagens bus det. Det finns inga fotobevis för det här med kamera hanns inte med kan man säga.

Dagens Ploppbus.

Sur mamma.

Nu är jag sur. Sonen bestämde sig för att röka ut familjen ur huset genom att sätta igång varje platta på spisen. Barnspärren är ALLTID på. Varför var den inte det idag? På spisen stod en kastrull med köttfärssås i. Den är bränd nu kan jag säga.

Mamman som var på övervåningen och grejade kom galopperande ner i panik och ställer varma grytan på bänken. Det var tydligen inte så lämpligt då den var ovanligt varm och nu är bänken full med brännmärken och hål. SUUUUUUR!!!!

Hemma hos oss.

Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar.Jag städar. Noel stökar. Jag städar. Noel stökar.

Jag tror ni fattar.

Nytänkande inredning.

När en ettåring styr och ställer en familjs vardag ser det ut så här. Stolarna får inte längre stå på sitt sedvanliga sätt utan blir liggande på golvet. Allt för att inte ge en mamma hjärtinfarkt då det största intresset för tillfället är att klättra upp på stolar och upp på bordet. När en liten kille kommit upp på bordet ska det promeneras. Detta oglillas starkt av en mamma. Man får helt enkelt tänka om sin inredning.

Sömnad samt pusselkaos.

Det börjar arta sig. Jag har sytt hela dagen. Nästan konstant. Noel har lekt med Stellas pussel. Pappan städar efter honom nu. Det har han gjort i en timme kanske. Pusselbitar fint gömda mellan böcker, under vitrinen och i hans bilstol som står i vardagsrummet. Ploppen satt med det där i över en timme hur nöjd som helst. Jag sydde.

Får nog sy lite imorgon också men efter det ska jag nog vara klar. Hoppas jag. På torsdag ska jag ju göra Jansson och skinka och annat julgott. Hinner inte sy då.

Tokig i papper

Hur vi än kämpar med att gömma alla pappersrullar så lyckas vår buspojke ändå få tag i dom.

Att riva av papper från toarullar är en favoritsysselsättning. Roligare kan man nästan inte ha. Det var likadant med Myran. Undra vad det betyder?

Mamman har nu gett upp och låter honom leka med rullarna när han får tag i en. Dammsugaren är ju ändå framme flera gånger om dagen så vad gör det för skillnad liksom.

Noels bus

Nu när Noel tar sig fram får man räkna med bus. Det har satt igång kan man säga. Det gäller att vara noga med att stänga skåp och ta undan saker som inte är lämpliga för en liten Plopp. Mamman och pappan har inte riktigt fått in rutinerna på detta än.

I går kväll tog han sig in i köket när ingen av oss var där. Vi hittade honom lekandes med en saftflaska. Överlycklig! Tyvärr var visst inte korken fastskruvad ordentligt så det var lite kladdigt på honom och runt honom kan man säga. Men han var väldigt väldigt söt!

Noels bus

Hur kommer det sig att man aldrig lär sig?

Jag sitter vid datorn med Ploppen sittandes bredvid mig i soffan. Så som vi brukar han och jag. Han älskar att sitta upp i soffan tillsammans med mig. Har han några leksaker till hands kan han sitta så rätt länge. På samma sätt idag fast idag var jag visst väldigt upptagen vid datorn. Efter en stund inser jag att han är VÄLDIGT tyst. Inga läten som annars är ganska högljudda. Jag tittar åt sidan och där sitter han med min plånbok som jag tydligen inte har stängt. Alla mina kort ligger utspridda och är så där lagom nerdrägglade. Och i sin hand sitter han med en inköpslista som är i stort sett helt uppäten. Han är helt röd om händerna och fingrarna efter den röda tuschpennan som jag skrivit listan med. Man kan lätt säga att han var nöjd.

Som tur var hade han ännu inte gett sig på pengarna som jag hade i plånboken. Mycket ovanligt att jag har kontanter men idag hade jag det.

Tysta barn = bus på gång!