Bokställ och rödrutig kokbok.

Jag har länge önskat mig ett bokställ till köket för när jag lagar mat ur kokbok eller bara för att ställa en vacker bok på för att den är trevlig att titta på. Det har varit svårt att hitta ett sådant till ett bra pris och samtidigt fint men den som söker den finner. När mannen och jag var ute i affärer helt för oss själva häromveckan fanns den där på rea i en butik som jag redan glömt vad den hette. Vi slog till!

Igår var jag hemma hos en av mina käraste vänner och hon hade köpt en kokbok från 50-talet till mig på loppis. Ni kan tänka att jag blev glad. Rödrutig! Passar perfekt i mitt kök vilket ju hon förstås visste.

Jag har hunnit bläddra i den och den är fylld av klassiska recept. Kanske lagar jag något eller kanske inte. Vi får se men framme ska den få stå och pryda min köksbänk.

Ingen bra idé.

Att ta med en tjej från Sydamerika på zumba kanske inte var en bra idé trots allt. Vi vet ju alla att vi ser fåniga ut när vi försöker att svänga på höfterna till salsatoner och så bjuder jag med en latina. Hur tänkte jag? Nu såg vi alla ännu dummare ut ju. Hon var med på noterna direkt och tjena vad de hennes höfter svängde. Hon missade inte en endaste takt och sjöng glatt med till låtarna som var på spanska. Vill ni höra det värsta av allt? Hon var inte svettig när vi var klara! Inte en droppe i pannan. Hur är det möjligt?

Självklart hade vi hur roligt som helst tillsammans och det var härligt att se hur glad musiken gjorde henne. När vi var klara sa hon att det kändes som hon var hemma i Ecuador. Hon är underbar!

Massor att göra och länkkärlek.

Jag har varit ovanligt upptagen det senaste. Min kalender har varit helt fulltecknad med människor jag ska träffa, tandläkartider, lämning och hämtning av barn, träning, planerande av bröllop och allt annat mellan himmel och jord. Jag har förvånat mig själv med att orka massor utan att bli direkt trött. Jag minns inte när jag kunde vara så här aktiv och inte hamna i sängen i två veckor utan att orka göra någonting. Förändringens vindar blåser kan man helt klart säga och jag är så glad för det.

När man har så mycket för sig blir det att vissa saker hamnar i skymundan och det som mest fallit mellan stolarna är bloggandet vilket jag tycker är sunt. Jag har skrivit när jag haft något att skriva men däremot har jag varit inne och läst hos er andra men inte riktigt haft tid att kommentera. Jag är så glad att ni finns därute. Till er som jag besöker varje dag: min plats i solen, min tekopp, the shed, tinajo at home, life is like a box of chocolates, husmorsskolan, lyckliga praliner, var dags saker, fröken Gröns blog och Villa Freja förlåt att jag inte hunnit kommentera så mycket och tack för er fina bloggar.

Bröllop.

Ojoj, vilken dag! Solen sken från klarblå himmel och fåglarna sjöng ikapp. Det var en perfekt dag för ett utomhusbröllop. Det är väldigt vågat att planera vigseln utomhus men det var vad bruden ville och hon kommer från ett land där det är sol och varmt 365 dagar om året. Hon har ännu inte förstått vart hon hamnat stackarn

Hela dagen var underbar. Brudparet var så lyckliga. Skrattade och grät om vartannat. Det var underbart att få vara del av denna stora dag i deras liv. En dag som de kommer minnas för alltid. Solen strålade verkligen ikapp med brudens skönhet denna dag och jag måste nog säga att bruden vann. Vackrare brud har jag inte sett på länge. Klänningen köpte hon i Ecuador. Tänk att resa från sitt hemland med en brudklänning i väskan. Det är mod det.

Här är några foton från dagen:

Vigselceremonin.

Brudbuketten som jag beställde åt henne.

De gifta tu.

Fotot är suddigt men jag älskar hur de skrattar.

Den vackra vackra bruden.

Ännu ett foto som inte klassas som bra men ni ser ju hur vackra de är.

Nu två dagar senare är jag helt slut. Jag skulle vilja sova i en vecka men det är ju inte möjligt. Även om detta var väldigt mycket att göra på så kort tid så var det värt det. Det var värt att se deras lycka.

Iiiiiiiihhhhhh!

Okej nu kör vi så det glöder. Hämta brudbukett, klä brud, dekorera vigselplatsen, se till att gästerna hittar och förhoppningsvis hinner jag göra mig lite fin också.

Ojojoj!

Kvällen före och jag står och lagar salsa till morgondagens bröllop. Jag har rusat runt med sista förberedelserna och roat mig med att ta varenda syrénblomma från min mammas fina syrénhäck. Handlat underkläder tillsammans med bruden och pratat med floristen om brudbuketten som verkligen blev beställt i sista stund.

Imorgon finns det att göra kan man säga. Jag vet knappt själv allt men mycket är det. Jag ska göra en gång av syrén för brudparet att gå på och ett stort syrénhjärta på marken där de ska stå. Jag ska klä en brud, lugna en brud, mata en brud och allt annat som kan tänkas behövas. Antagligen kommer jag få en miljon telefonsamtal och sms från en väldigt stressad brudgum också.

Ojojoj, vad detta ska bli roligt!

När man måste tala ett språk man inte kan.

Den fantastiskt vackra tjejen från Ecuador kan nästan ingen engelska och absolut ingen svenska. Hur pratar jag med henne? Med hjälp av Google translate förstås. Vi har riktigt roligt tillsammans kan jag intyga om. Det blir många skratt men vi förstår varandra och det är ju det viktiga. Någonstans långt där bak i huvudet väcks min spanska till liv. När jag var barn gick jag på ett dagis som hade en spansktalande avdelning. Jag var där väldigt mycket och lekte och behärskade därför spanska ganska bra. Sen flyttade vi och allt försvann och dum som jag var valde jag inte att läsa spanska i skolan. Nu har jag fått chansen igen så nu leker jag att jag kan spanska. Det är en riktigt rolig lek. Jag tycker ni borde prova.

Snabbt på.

Jaha, då står jag och lagar middag och om ungefär en kvart ramlar ett tjejgäng in för att fira min födelsedag. Detta bestämdes för två timmar sedan. Ibland gäller det att vara spontan!

Bordet är dukat, golven dammsugna och jag är osminkat. Tjoho!

Ibland längtar jag så det gör ont.

Ibland längtar jag så det gör ont till det som är mitt andra hem. Den plats jag bara bodde på i ett år men som jag kom att älska. Det har gått tjugo år sedan dess nu. I augusti. Ett skolår i USA i en stad som kanske inte var den roligaste i världen, Detroit, men där jag lärde känna människor som jag bär med mig i mitt hjärta alltid. Vänner för livet och en andra familj som jag ständigt saknar. Det är ett helt stort oändligt hav mellan oss och en massa tusen pengar. Pengar som jag inte har. Min amerikanska familj bor nu på tre olika ställen, spridda över landet så det skulle vara svårt att bestämma vart jag skulle åka. Till Detroit där jag har massor med vänner eller till någon av familjemedlemmarnas hem. Helst skulle jag åka till alla ställena men då får jag vinna på lotto först.

Att längta efter människor man älskar är svårt och fantastiskt på samma gång. Svårt för jag har ingen aning om när jag får träffa alla igen men fantastiskt för det att jag har dem gör mig rik. En dag någon gång framöver kommer jag ha möjlighet att åka dit igen och då ska jag frossa i allt det där som jag saknar. Prata med alla, äta allt det där goda som inte finns här och shoppa loss.

Jag önskar verkligen att USA låg lite närmare eller att det inte var så fasligt dyrt att ta sig dit.

 To my American family and all my friend over there. I miss you very very much. It's been almost twenty years now since I lived there but I remember everything. It's ten years since I saw most of you last and I hope I can come and see you soon but I don't know how I will manage it but I will come up with something. I have to.

Finaste Lisa.

Finaste Lisa kom förbi en liten sväng. Trött och lite hängig så jag fick äran att sätta henne i min soffa och bjuda henne på te och lite ost och kex. Noel underhöll henne bäst han kunde tills det var dags för sängen för hans del. Då dukade jag fram lite choklad. För choklad måste man ha när man känner sig trött och hängig och totalt har struntat i att göra ordning sitt hår och går och besöker sin vän i mjukisbyxor och strumpor som inte matchar tröjan. Då är det choklad som gäller. Det hjälper mot allt.

Visst är hon söt finaste Lisa. Det var inte lätt att få till ett foto där hon såg lite ut som sig själv. Detta kom närmast men det spelar ingen roll för hon är alltid vacker.


Mozartkulor, hallontryffel och saffransbiscotti. Det kände jag var precis vad vi båda behövde.


Till det hade vi filmen "Holiday" i bakgrunden. Jag tror jag kan den filmen utantill men det gör inget för den har den där härliga stämningen som man vill ha i en film.


Jag kan inte påstå att jag var Lisas räddare i nöden ikväll men det var trevligt att få ta hand om henne en lite stund. Det är så viktigt att finnas som räddaren i nöden för människor omkring sig och jag vill bli bättre på det. Bli bättre på att veta när någon behöver räddas en liten stund.

Sol och änglar.

I dag skiner solen och genast känner jag mig piggare. Att det ska vara så att vädret påverkar oss så mycket. Grått ute är detsamma som en tråkig person som sitter i soffan och helst inte gör något alls. Sol ute är detsamma som en trevlig person som går runt och tittar sig omkring för att bestämma sig vad som ska bli dagens projekt.

Men det var nog inte det jag hade tänkt skriva om idag egentligen kom jag på nu. Nä jag tänker skriva om änglar. Det har jag gjort förr och jag kommer göra det många gånger igen för det här med änglar fascinerar mig och är en viktig del av livet. Enligt mig i alla fall. Nu talar jag inte om de änglarna som flyger omkring i luften som vi inte kan se men finns där utan de änglarna man kan se med sina ögon. Jag gillar de änglarna. De dyker upp när man minst anar det för att de har sett att man kanske behöver det. Det behöver inte vara något stort som har hänt men de ser i alla fall. När Mikael opererade blindtarmen var det lite lätt hektiskt för mig allting. Sitta på sjukhuset samtidigt som barnen ju förstås behövde mig och dessutom fyllde Myran år. Det var mycket på samma gång helt enkelt. Och jag var så trött så jag var helt dimmig. Hur som helst fick jag med mig båda barnen till kyrkan på söndagen med vetskapen att detta inte skulle bli en lugn söndag för mig då lille Noel inte är den som gillar att sitta tyst och leka. Han springer helst runt och kastar med bollar. Inte det mest lämpliga kanske. Just denna söndag var det dags för det årliga barneventet. Alltså alla barnen sjöng för oss vuxna. I en timme. Det är en av de bästa söndagarna på året tycker jag. Stella skulle förstås vara med och sjunga och jag skulle jaga en tvååring. Jag var gråtfärdig. Då när jag kände mig som mest misslyckad över att inte få lugn på Noel och över att jag missade Stellas framträdande kom en ängel. En fantastisk man fram och gick iväg med Noel. Han lekte med bilar med honom i en timme. Och jag kunde lyssna på min fina Stella. Jag kan säga att jag grät av lättnad. Den typen av änglar älskar jag.

Tjejis.

Snart kommer en av mina "allra käraste vänner" hit. Vi ska titta i sömnadstidningar och rita av mönster. Här ska sys julklappar till alla barn vi känner. Typ. Ja och så blir det säkert en hel del prat och fniss. Kuuuuul!

När det har vänt och känslan av att vara omringad av kärlek.

Det går inte att undgå när det vänder. Plötsligt vaknar jag utan huvudvärk, ögonen går att öppna utan att det känns som de innehåller ett helt grustag och det första jag tänker är inte "när får jag lägga mig igen?". Detta betyder inte att jag har all ork i världen men jag orkar vara uppe och göra saker och jag kan ta mig hemifrån i många timmar utan att känna att jag ska svimma mest hela tiden.

Under de här veckorna av förlamande trötthet då jag helt ärligt trott att jag kanske inte blir frisk igen har jag känt mig omringad av fantastiska människor. Vänner som ringer och frågar hur det är med mig, vänner som skäller på mig när jag försökt mig på att göra något som jag inte borde, vänner som kommit hit och hjälpt mig med barnen och min fantastiska mamma som bott här och tagit hand om hushållet och barnen i flera dagar. Men framför allt en gigantisk eloge till min käre man. Han har dragit hela lasset i över en månad samtidigt som han har skött sitt jobb. Att inte behöva känna maktlösheten i att inte orka ta hand om barnen har varit befriande och det är tack vare det som jag känner mig pigg nu. Ja och antibiotikan. Jag har verkligen varit omringad av kärlek och änglar.



Igår låg det ett brev i min brevlåda. Ett riktigt brev. Det är verkligen inte ofta man får brev men det är ju så fantastiskt roligt när man får det. I kuvertet låg det ett krya på dig kort och jag måste säga att jag blev otroligt förvånad och oerhört glad. Lite chockad nästan. Det finns så många fina människor därute som bryr sig. Människor som inte alls behöver tänka på mig. Kortet var från fina fina Lotta. Hon som skriver den fantastiska bloggen "Min plats i solen". Denna kärleksfulla och fina kvinna tänkte på mig.

Det har vänt och jag är på väg tillbaka. Det har jag idag firat med att kånka ut bäddmadrassen på balkongen och piskat den. Det ska bli härligt att lägga sig i en skön ren säng ikväll. Livet är bra underbart!

Vem är du?

Godmorgon på er alla kära läsare. Det senaste har jag funderat över vilka ni är. Jag ser ju på statistiken att ni är ganska många som läser men det är bara några få stammisar som kommenterar. Vilka är ni andra? Jag bloggar ju främst för mig själv som ett sätt att komma ihåg det som sker omkring mig och även för att jag är väldigt social och tycker om att lära känna nya människor. Bloggvärlden har öppnat upp möjligheten att lära känna människor som man aldrig skulle lärt känna annars. Det gillar jag. Jag har inget specifikt som jag skriver om utan det blir om det som jag tänker på just då eller det som hänt alldeles precis. Spretigt åt alla håll. Lite inredning, lite mat, barnen, familjen, trädgården, tankar om livet blandas samman i en Dorrokompott. Jag skulle bli glad om ni gav er till känna och om ni gör det får ni gärna säga vad ni tycker om min lilla blogg och om det är något ni undrar över.


När vi var i Stockholm för ett par veckor sedan fick jag dessa fina emaljkoppar av min svägerska. De hade fått hem flera kartonger med gamla saker från min mans farbror. Sakerna tillhörde min mans farfar så det kändes roligt tycker jag. De får stå i fönstret i köket en stund tills jag funnit en bättre plats för dem.


Jag har länge tänkt fylla små glasburkar med godsaker och ställa i min hylla i köket. Burkarna har stått och väntat på innehåll rätt så länge. Förra veckan kom jag ihåg att köpa lite gott när jag var i affären. Lite strössel, lite godis och minimarshmallows. Båda barnen tittar suktande på burkarna och undrar när man ska få äta upp det goda. I burken på övre hyllan ligger det små muffinsformar. Jag tycker det blev gulligt och det är alltid roligt med lite förändring.


Förra veckan kom min kompis på besök. Hon hade med sig den här fina burken till mig. Visst är den söt. Jag har hällt vanligt socker i den fast det står att den ska innehålla vaniljsocker men jag behöver en burk till socker för morgongröten. Den får stå på bänken vid spisen eftersom den används ganska ofta.

Idag skiner solen igen och det verkar bli en riktigt fin dag. Min plan för dagen är att börja den med lite städning precis som varje morgon. Jag tycker om att börja dagen med det så behöver jag inte tänka mer på det sen. I eftermiddag tror jag att vi ska ta oss ut på en liten skogspromenad och så blir det nog lite lekplatslek. Det gäller att suga ut det sista ur sommaren och det gör man bäst utomhus. I kväll ska både mannen och jag på ett möte i kyrkan så då kommer farmor och farfar och passar barnen en liten stund. En bra dag tycker jag det låter som.

Bokprat och väderproblem.

Som jag berättat tidigare är jag en av flera betaläsare för min kompis bok. Vi har varit många som läst och ikväll ska vi alla samlas tillsammans med författaren och dela med oss av våra åsikter. Det ska bli så spännande att höra vad alla har att säga. Vad tycker de andra? De andra som aldrig läst boken förut vilket jag ju har två gånger redan. Vad har de reagerat på som jag inte ens har märkt (vore inte alls förvånande)?

Eftersom jag är väldigt nära vän med författaren så vet jag vad som står menyn för kvällen. Maten alltså. Mycket gott ska det bli. Mumsigt! Det längtar jag efter. God mat lagad av en som väldigt väldigt sällan misslyckas med vad hon skapar i köket. Förstås är det bästa att maten ska ätas i lag med så många andra som jag tycker om och då blir maten ännu godare anser jag.

Men det finns ett problem. Ett litet minilitet problem som kan få gigantiska proportioner. Inget jag kan styra över. Inget jag har någon som helst makt över. Jag kan bara vänta och se hur det blir. Vad pratar jag om? Regnet förstås! Vad annars? Det ska regna ännu mer än förra veckan och då var det inte bra. Inte bra alls. Vi fick ta en omväg hem från en kompis för att det inte gick att ta sig fram. Eftersom jag agerar taxi ikväll för att vi är så många som åker från samma ställe (och jag har störst bil) så känns problemet mest överhängande för min del. Jag ska ju köra på vägar som mer kommer likna sjöar. Jag är inte så förtjust i att köra bil i sjöar. Då tror jag att en båt är bättre och jag har faktiskt ingen som helst aning om hur man seglar eller kör motorbåt så detta kan bli riktigt illa.



Nu vill jag att alla håller tummarna för att just den vägen jag ska köra ikväll inte är en sjö. Kan vi enas om att vägen mellan Göteborg och Kungsbacka är vattenfri mellan sisådär 17.30-23.30? Okej?

Status kl 16.05: Det har varit uppehåll ganska länge. Kanske går vägen det här. Ser ut som jag inte behöver en båt.

Status kl 16.44: Inget regn. Jag har precis duschat och kläderna jag ska ha på mig snurrar fortfarande i torktumlaren.

Status: 16.55: Lite lätt panik. Kläderna är fortfarande inte torra. Ska jag gå i bara underkläder?

Räkfrossa!

Vi var hos systern igår och frossade i räkor och annat gott. Det var fantastiskt trevligt att komma till ett vackert uppdukat bord fullt med godsaker. En fröjd.

Räkor fanns det så det räckte och blev över. Jag skalade och skalade och sen skalade jag lite till.


Västerbottenpajen var helt underbar. I den hade systern lagt kantareller som hon plockat i sin egen trädgård. Hur galet är inte det? Kantareller i trädgården. Jag är mycket avis.

För min del är avocado ett måste på räkmackan.

Systern hade vispat ihop ett otroligt god aioli som hon själv tyckte var för stark men för mig var den helt perfekt.

Till efterrätt åt vi cheescakebrownie (som jag bakat) med jordgubbar.

Här hade jag visst lite för bråttom med att få i mig kakan så jag missade att ändra inställningarna på kameran. Kakan var god.


Det var en trevlig kväll med massor med prat om roliga och trevliga saker. Det kan behöver efter att bilderna och berättelserna från allt det hemska i Norge. Det är så ofattbart så man vill gömma sig lite och försöka se till allt det där som är så bra. Det finns fler goda och underbara människor än vad det finns galningar som tror att de har rätt till att ha makt över våra liv. De är få men kan förgöra så många. Vi som inte är en av dem får försöka höja oss över dessa människor och göra det vi kan för få det som är bra att upphäva det dåliga. Vi kan inte få tillbaka de som redan förlorat sina liv men vi kan lysa upp livet för de som finns omkring oss. Så låt oss lysa lite extra!