Huvudvärk.

I dag har jag haft värsta huvudvärken hela dagen. Det går inte att tänka utan att hjärnan blir överansträngd och det börjar ryka om den. Inte bra alls. Jag har sällan huvudvärk så när jag har det känns det som jag ska ramla ihop i en hög och aldrig resa mig igen. Jag gillar det inte alls.

Jag har ställt in yogan ikväll. Jag ställer mycket sällan in träningspass men det är svårt att yoga när man inte kan röra sig och varje rörelse får världen att snurra väldigt väldigt fort. Det blir till att ligga i soffan hela kvällen.

Inflammationssäsongen har börjat.

Vädret har bytt från sensommar till höst. Idag blåser det väldans mycket och det regnar i sidled. Att vädret slår om känner jag alltid väldigt tydligt i min kropp. Värken ger sig till känna på ett mycket tydligare sätt än på sommaren men framför allt kan jag räkna med att inflammationerna i lederna kommer som ett brev på posten.

Det hann knappt slå om till kyligare luft så åkte jag på en inflammation i ena knät. Fel knä av någon anledning. Jag har alltid problem med höger knä så det är det knät som brukar svullna till dess dubbla storlek men denna gången är det vänster knä som spökar. Lite småjobbigt att ha ont i båda knäna samtidigt känner jag.

Som tur är så får jag träna även när jag har inflammationer så länge det inte gör allt för ont. Det finns alltid något att träna. Man får inte ont i knäna av att träna magen i alla fall inte om man gör plankan på tårna som jag gör.

Jag är van vid inflammationerna men roligt det är det inte.

Rekordbesök på akuten.

När nässelutslagen började sprida sig upp på benen, dök upp på armarna och när det plötsligt började klia runt munnen kände jag att okej då är det väl bra om jag uppsöker en läkare. Klockan 21.00 en fredagskväll. Jag tog mig iväg till näraktuen som stänger klockan 22.00. När jag går in är det helt TOMT! Jag stannade till och undrade om jag kanske kommit fel men det hade jag inte. Jag träffade läkaren efter två minuter, fick betapred och två tavegyl och sen fick jag åka hem.

Nu sitter jag här med klåda som fortfarande inte försvunnit och nässelutslag över hela fötterna men inget kli någon annanstans. Vet inte om det är bra eller dåligt men jag bestämmer att det är ett gott tecken. Jag hoppas att medicinerna ska kicka in ordentligt snart så att klådan försvinner för jag vill verkligen sova inatt. Skulle det visa sig att sömnen inte kan infinna sig så har jag en plan på vad jag kan hitta på under de tysta nattimmarna. Har ett träningsprojekt som surrar runt i mitt huvud just nu som behöver sättas i ord.

Det är min kvällsstatus. Vad är din?

Ogjort arbete.

I dag var det dags för tandläkarbesök, besöket jag bävat för hela sommaren. Rotfyllning! Det var en skakig Dorro som begav sig till tandläkaren på morgonen. Jag var inte lycklig. Sedan låg jag där med munnen på vi gavel i över en timme. Fick kramp i käkarna och läpparna skakade stundvis av ansträngning. När han var nästan klar, han skulle bara fylla tanden, så såg han en spricka. En spricka som inte gick att fixa. Så imorgon ska jag dit igen och dra ut tanden. Så totalt onödigt. Jag tyckte lite synd om tandis som jobbat så hårt och så var det inget värt.

Så från och med imorgon har jag en tand mindre. Undra hur det kommer se ut. En kindtand i och för sig men den man använder mest. Det blir intressant.

Det bra med det hela är att räkningen blir mycket lägre. Att dra en tand kostar ingenting i jämförelse med en rotfyllning och krona. Väldigt bra!

Morgonlek.

Det blir en hemmadag idag också för lillkillen har ögoninfektion. När vi är hemma försöker vi börja dagen med lek i mammas säng. Det är uppskattat både av stor och liten.

Inget att rekommendera.

Jag vill börja träna nu. Jag är trött på att vara sjuk. Det här med lunginflammation är inget jag rekommenderar. Inte för någon alls. Det är segt och tar aldrig slut känns det som. Medicinerna har gjort sitt och jag känner att det håller på att vända men jag skulle tro att det är minst en vecka kvar innan jag ens kan börja överväga något som är mer ansträngande än att gå upp för trappan här hemma.

Träningsredskapen står redo i vardagsrummet och väntar på att bli använda. Jag har en plan för hur jag ska träna och motivationen för att göra det. Jag är beredd på smärtan som det kommer att medföra och en man som är förberedd på att trösta och peppa när det är som jobbigast. Men icke sa Nicke. Här är man sjuk i en evighet.

Synd om.

Då har hostan retat mina lungor för mycket och gett den ena lungan inflammation. Nu sitter jag här i min soffa med lunginflammation och gnäller en aning över att det gör ont. Stackars stackars mig.

Nu är jag trött på detta.

Mina lungor orkar inte mer. De värker, ömmar och längtar efter lugn och ro. Halsen vill inte heller mer. Kan någon snälla trolla bort denna evighetshosta. Jag hostar hela dagarna och sen i stort sett hela nätterna. På nätterna tar jag förstås hostmedicin men framåt morgontimmarna har den slutat värka och då är det igång igen. Den galna galna hostan. Jag. är. så. trött. på. detta.

Host host.

Hostan har tagit över. Det rosslar i halsen och jag hostar snart upp mina lungor. Ingen förkylning. Ingen feber. Bara hosta. Nu går jag och lägger mig och hoppas att jag får sova en stund vilket jag inte direkt fick i natt.

Sjukhus.

Imorgon kommer mannen hem från sjukhuset. Det ser jag fram emot. Han kommer inte kunna göra speciellt mycket här hemma men det underlättar att bara ha honom här. Det är underligt hur mycket lättare allt är när vi är tillsammans. Att trots att jag är så trött att kroppen skriker så orkar jag lite till för att han är här och finns.

De senaste dagarna har varit psykiskt utmattande. Fram och tillbaka med barn och till sjukhuset och hem och fram och tillbaka med barn igen. Och oron. Oron för om blindtarmen skulle brista den där första natten på sjukhuset och sen få veta att det hade den. Irritationen över att han inte kom till operation i tid trots att han var på sjukhuset och den inte var brusten när han kom in. Operation tolv timmar efter inskrivning. Eftersom blindtarmen brast har det blivit fler dagar på sjukhuset än det hade behövts annars.

Vi har fantastiska läkare i Sverige men tyvärr finns det inte tillräckligt många och de hinner inte med allt som de borde. Det är väldigt synd och det påverkar mig och min familj. Jag gillar inte när det händer. Är det något jag har erfarenhet av så är det sjukvården. Tyvärr. Jag har varit på sjukhus mycket med det ena och det andra. Jag har fått slå mig fram för att få den vård jag behöver. Man behöver vara frisk för att vara sjuk brukar jag säga och det är ledsamt att det ska vara så. Det var flera saker under den här vistelsen som hade kunnat gå annorlunda om inte jag hade varit den som höjde rösten och sa till. Flera gånger. Första dagen vågade jag inte åka därifrån för att jag ville vara säker på att de gjorde det de skulle. Jag var där i nio timmar. Självklart var det främst för att hålla mannen sällskap men också för att se till att han fick den vård han behövde. Tråkigt men sant.

Men nu kommer han hem. Imorgon åker vi och hämtar honom. Det ska bli härligt. Han är bästa mannen i världen och honom har jag helst här hos mig.

Galen sjukvecka.

Som jag redan har gnällt om en del denna veckan så har vi haft sjukstuga här hemma denna veckan men igår toppade vi veckan kan man säga.

På eftermiddagen igår började vi mer och mer förstå att Mikael inte alls var magsjuk. Smärtan i magen blev bara och värre och den satt inte längre på samma plats. Vi hade väntat på att han skulle börja spy, vilket han alltid gör när han är magsjuk, men det kom aldrig. När han började kvida av smärta och inte längre kunde gå så tog jag tag i saken och ringde farmor och farfar som kom ilande och sen körde vi till akuten. Det var som jag misstänkte: blindtarmen. Han blev förstås inlagt och fick till slut smärtstillande. Massor med morfin som fick honom att bli en riktigt rolig prick men framför allt lugn och smärtfri. Han slängde ur sig en hel del roliga kommentarer och var så där skönt sluddrig och slapp som man blir på morfin. När jag talade om för sköterskan på avdelningen vem jag var så tittar han upp lite lätt och säger:" Ja så heter hon ja. Bra att veta." Med den typen av fina kommentarer fortsatte han.
Jag ringde till avdelningen för en liten stund sedan och det visar sig att han är på operation nu så snart ringer de nog och säger att det är klart. Jag ska lämna ett barn på skolan och ett barn hos farmor och sen blir det att sitta på sjukhus och hålla mannen sällskap.

Hjälpes vilken vecka man kan ha alltså.

Förkylning.

Så här trött och ynklig har lille Ploppen varit idag. Han har blivit dunderförkyld och det är ju aldrig roligt. Som med alla barn så har han sprungit runt och lekt rätt friskt i alla fall men stundvis har han satt sig i soffan och bara varit för att orken tagit slut. Det har blivit en del Makka Pakka-tittande kan man säga. Nu hoppas jag på att förkylningen inte sitter i allt för länge eftersom det även leder till att han inte äter och för en kille som knappt äter i vanliga fall är det inte bra. Inte bra alls.

Stella gick hem med en kompis efter skolan så hon har haft en väldigt rolig eftermiddag. Hon är väldigt glad över sin dag.

Jag har inte gjort speciellt mycket mer än underhållit Noel och suttit och gosat med honom under vilopauserna.

Så kan en helt vanlig tisdag se ut hemma hos mig.

Magsjuka.

Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: jag har järnmage. Jag fixar det mesta. Tills förra året hade jag aldrig varit magsjuk. I onsdags blev jag plötsligt tokillamående. Så där att det inte gick att sitta upp utan jag var tvungen att ligga ihoprullad till en boll. Så höll det på hela kvällen och natten. Bara det, men det räckte gott och väl. Sen började toaspringet. Jag spyr aldrig så ni kan räkna ut själva vad jag gjorde på toaletten. I går var jag helt slut och hemma med en Plopp hela dagen. Tack och lov var han på gott humör och sov när jag ville så jag överlevde. På kvällen lugnade allt ner sig och idag har jag mest varit svag. Det är min variant av magsjuka kan man säga. Nu hoppas vi att ingen annan blir sjuk. Snälla, snälla låt oss slippa magsjuka som går runt runt runt!

Sjukstuga.

Idag håller vi oss hemma. Pappan är hemma också. Igår när jag hämtade lille Noel hos sin farmor, som han tillbringade eftermiddagen med, hade han över 39 graders feber. Det var en ynklig liten kille. Han somnade i soffan vilket verkligen inte är något han gör. Så låg han senast när han en minibebis. Vällingen vägrade han röra. Under natten började han spy. Usch usch! Vi hoppas på att det hade med den höga febern att göra men förstår ju att det antagligen är magsjuka. Jag avskyr magsjuka.

Eftersom vi inte kan träffa folk går vi här hemma med lite lätt ångest och väntar. Medan vi väntar har pappan städat lite ute i trädgården och på altanen. Jag syr. Fast mest sprättar jag. Jag får inte till det som jag vill så jag gör om och gör rätt om och om igen. Men till slut ska det väl bli bra tror jag. Blir det som jag vill så kommer det bli en riktigt fin klänning. Ja för någon tunika känns det inte som längre. Det är lite det roliga med att sy. Det blir inte alltid det man har tänkt sig men det betyder inte att det är fel.

Håll nu tummarna där ute för att inte resten av familjen blir sjuka. Jag har faktiskt ingen större lust med det.

En ynklig liten Noel

Bröllop hela dagen.

Idag vaknade jag utan huvudvärk för första gången på jag vet inte hur länge. Helt underbart. Kanske håller det på och vänder och jag snart kommer vara mer mig själv. Inte så här som nu som inte registrerar vad som händer omkring mig. Inte ens när Noel häller ut hela sitt glas med saft precis bredvid mig bara för att han kan och det är roligt. Det känns som det betyder att jag kan orka ta mig iväg på bröllop. Visst jag är avgrundstrött, har svårt att uppfatta saker och tycker inte om när det är ljust men det är faktiskt banalt i jämförelse med huvudvärken.

Så fina klänningen jag är redo för fest!

När man är sjuk...

...och inget orkar så kommer det hem en finfin Lisa och hjälper till. Hon leker med barnen och tar med de på promenad medan mamman ligger i soffan och mår allt utom bra. Jag har de bästa vännerna man kan ha! Tack kära Lisa för att du kom och underhöll mina barn.


Stella viker en ask och blir lite småsur över att det inte blir så fint som hon vill att det ska bli.


Noel och Espen läser böcker tillsammans under trappan.

En kväll på akuten.

Så har man suttit på akuten i tre timmar för att det inte fanns några tider på vårdcentralen tidigare idag. Verkligen roligt. Vem vet vad jag har blivit smittad av nu liksom. På teven gick Bolibompa så det var ju bra för då kände jag mig ju nästan som hemma förutom att det inte fanns någon skön soffa att ligga i.

Under tiden som jag satt där kom ambulanspersonalen och hämtade en patient som promenerat in själv och kördes ut medvetslös. Väldigt läskigt. En familj var där med sin son som antagligen brutit armen men inte kunde ett ord svenska vilket gjorde det väldigt svårt att hjälpa. En person stod och skrek och svor över att det var så många som gick före. Det var helt enkelt precis som det ska vara på en akutmottagning på en vårdcentral en bit bort från själva sjukhuset.

Väl inne hos doktorn visade jag mitt märke i knävecket. Fick min diagnos bekräftad och fick e-recept på antibiotika. Det tog tre minuter. Tre timmars väntan för tre minuters besök.

Så en enda fästing i knävecket. Den enda i mitt liv vad jag vet och den lilla lymmeln bär på Borelia. Vad är oddsen på det tror ni?

Bläig.

Jag som trodde att jag mådde bättre men nähänä. Nu har jag plötsligt 39 graders feber igen. Då orkar inte ens jag vara igång. Trettioåtta går bra men inte mer än det. Så golven får fortsätta att vara smuliga och den rena disken får bo kvar i diskmaskinen en stund till.

Jag har orkat att plocka ut allt ur skafferiet och ställt det på hyllor ute i förrådet. Mannen ska på jakt nämligen. Jakt på musingångar. Jag börjar nämligen bli trött på att ha möss i mitt skafferi. Jag kan tycka att de kan hålla till utomhus eller i alla fall i grannens skafferi. Att få ut alla specerier tog en stund kan man säga. Stella stod och langade saker till Noel som gick med sakerna till mig som stod i förrådet. En sak i taget i en timme. Jag ser det som ett steg i deras uppfostran. Ordning och reda och inga möss i skafferiet! Kanske får det bli familjens nya motto.

Nu ska jag sätta mig i soffan och sitta där tills mannen kommer hem och tar hand om barnen och ordnar med middag.

Mat eller konsten att leva på luft.

Att äta rätt. Jag säger: suck!

Jag som har ont i kroppen mest hela tiden och dessutom är överviktig har en hel del att fundera på när det gäller mathållningen. Ett kapitel jag ogillar mycket för det är inte så lätt som man kan tro. Man kan tycka att det bara är att sluta äta det dåliga och börja äta det som är bra men det är inte så enkelt. Tyvärr! Hade det varit det hade jag inte haft ont och varit smal men så är inte fallet. Mat kan vara ett beroende som så mycket annat. Det är inte så att jag överäter direkt. Faktiskt äter jag oftast för lite per dag. Min fälla är sötsakerna. Jag kan nog leva på godis tror jag.

Jag har precis läst ut en bok om anti-inflammatorisk mat. Mycket intressant! Enligt författaren så ska man i stort sett kunna bli av med medicinerna om man äter på det sätt som han föreslår. Nu är inte jag den som bara köper ett koncept och tror att det jag läser alltid är sant men det var mycket intressant läsning. Man kan sammanfatta det hela med att jag, om jag testar hans metod, framöver inte kommer få äta nästan något alls. Riktigt så är det ju inte förstås men det känns så. Kanske kan man leva på luft trots allt?

Jag tycker i alla fall att det är värt ett försök. Det är värt det om jag slipper ha så ont. Jag trodde verkligen att jag skulle få mindre ont när våren och värmen kom men de senaste veckorna har jag haft väldigt ont. Inte roligt alls. Det gör mig riktigt ledsen att det är så det är så nu blir det andra bullar. Verkligen andra bullar. Hjälpes!

Jag behöver helt klart all peppning jag kan få. Inga sötsaker! Aaaaaahhhh! Abstinens here I come!

1177

Ont i ländryggen med smärta som strålar upp i njurarna. Det är tydligen inte bra enligt sköterskan på 1177. Toppa det med lite feber så är det ännu sämre. Då kan det vara
njurbäckeninflammation. Men det går bra att vänta till imorgon och gå till vårdcentralen med en burk morgonurin till hands. Detta förutsatt att inte febern eller smärtan ökar under natten. Min undran blir då hur jag ska veta om det ökar eftersom jag ju alltid tar smärtstillande inför natten? Det återstår att se helt enkelt.

Jag är förundrad över att en person som jag som ständigt har värk i kroppen kan tycka att detta känns jobbigt. Ontet ligger inte på en främmande plats utan ärbara lite annorlunda än vad jag är van vid. Jag tänker att det inte är ontet som är det jobbiga utan febern. Skumt det här med smärta alltså.