Sjukhus.

Imorgon kommer mannen hem från sjukhuset. Det ser jag fram emot. Han kommer inte kunna göra speciellt mycket här hemma men det underlättar att bara ha honom här. Det är underligt hur mycket lättare allt är när vi är tillsammans. Att trots att jag är så trött att kroppen skriker så orkar jag lite till för att han är här och finns.

De senaste dagarna har varit psykiskt utmattande. Fram och tillbaka med barn och till sjukhuset och hem och fram och tillbaka med barn igen. Och oron. Oron för om blindtarmen skulle brista den där första natten på sjukhuset och sen få veta att det hade den. Irritationen över att han inte kom till operation i tid trots att han var på sjukhuset och den inte var brusten när han kom in. Operation tolv timmar efter inskrivning. Eftersom blindtarmen brast har det blivit fler dagar på sjukhuset än det hade behövts annars.

Vi har fantastiska läkare i Sverige men tyvärr finns det inte tillräckligt många och de hinner inte med allt som de borde. Det är väldigt synd och det påverkar mig och min familj. Jag gillar inte när det händer. Är det något jag har erfarenhet av så är det sjukvården. Tyvärr. Jag har varit på sjukhus mycket med det ena och det andra. Jag har fått slå mig fram för att få den vård jag behöver. Man behöver vara frisk för att vara sjuk brukar jag säga och det är ledsamt att det ska vara så. Det var flera saker under den här vistelsen som hade kunnat gå annorlunda om inte jag hade varit den som höjde rösten och sa till. Flera gånger. Första dagen vågade jag inte åka därifrån för att jag ville vara säker på att de gjorde det de skulle. Jag var där i nio timmar. Självklart var det främst för att hålla mannen sällskap men också för att se till att han fick den vård han behövde. Tråkigt men sant.

Men nu kommer han hem. Imorgon åker vi och hämtar honom. Det ska bli härligt. Han är bästa mannen i världen och honom har jag helst här hos mig.