A som i Ande eller andlighet.

Jag är en andlig person. Jag går i kyrkan varje söndag. Hedrar sabbatsdagen genom att inte utföra något arbete, gå i affärer eller annat som man gör vilken annan dag som helst. Jag spenderar en stund nästan varje dag med att meditera och försöka lyssna till vad jag ska lägga mitt fokus på just idag. Anden är närvarande i min vardag i stort sett varje dag. Jag lyssnar till den och ibland blir inte min dag som jag har planerat den utan som jag känner att den borde vara. För mig är min tro väldigt viktig och den största delen av mig själv. Den genomsyrar mitt liv och jag blir glad av det.

GOD JUL!

God Jul på er alla underbara där ute som brukar kika in här hos mig. Jag önskar er en underbar helg tillsammans med familj och vänner. Jag hoppas att ni alla får precis det ni önskar er och att ni njuter av denna underbara högtid.

Jag ska njuta av att det är den bästa högtiden jag vet och sitta och titta på mina barn när de nyfiket öppnar sina julklappar och förundras över att jag har den fantastiska familj som jag har. Julen är en högtid full av kärlek och förväntan. Det är nog precis så det var tänkt från början den första julen i ett stall. Stor kärlek från föräldrar som tittade på sin förstfödde son och med förväntan undrade vad han skulle komma att åstadkomma. Jag tänker minnas det stora som hände den kvällen.

Njut så mycket ni bara kan och så ses vi efter helgen.

Trött men lycklig.

Jag överlevde lördagen. Massor med folk kom, maten räckte, julspelet var fantastiskt och tomten kom. På slutet rockade alla barn loss uppe på scenen till allt för sen kväll. Jag var trött men lycklig när jag gick därifrån.

Men note to self: gå inte med på att anordna en julfest för 150 personer igen. Det är för slitsamt!

Nu ska jag orka mig iväg till kyrkan.

Första advent och en känsla av jul.

Nu är julen officiellt här. I dag är det första advent och jag får tända det första ljuset i ljusstaken. Julkänslan ökar med varje dag och jag känner mig mjukare och mjukare på insidan. Julkänslan är en svår känsla att beskriva. Den är fylld av tacksamhet till så mycket. En känsla av tårar fast av glädje och en känsla av att vi kan vara lyckliga alltid.

Julkänslan är en stämning som vi borde ha med oss året om fast utan julskinka och gran. Vi borde alltid vara mjuka på insidan och känna tacksamhet för allt vi har. Att sträcka ut en hand till den som behöver är egentligen inte så svårt men vi är så upptagna med vårt att vi inte hinner med men på jul stannar vi upp, trots julstressen, och ser oss omkring. Vi skänker pengar eller är med i något julhjälpprojekt av något slag. Varför gör vi inte det året om? Vi kan ju göra det året om.

För mig är det jul hela december. Jag vill ha det så. Jag vill känna känslan och mysa i julen så länge som det bara går för jag älskar känslan som det bär med sig. Jag är så tacksam för så mycket och under december blir det mer verkligt än under resten av året. Glimtar av denna känsla får jag under året också och den gör mig lycklig. Det är den här känslan som gör att livet är lättare även när det är svårt. Det är den som gör att man orkar dagar som känns omöjliga. Så är det för mig i alla fall.

Känslan som jag känner är inte vilken känsla som helst. Det är känslan av tacksamhet till min himmelske Fader. Tacksamhet för att Han sände ner sin Son hit till jorden för min skull och för din skull. På julen firas Jesus Kristus födelse. Vi uppmärksammar Honom för att Han är vår frälsare och Han har gjort det möjligt för oss att komma tillbaka till vår himmelske Fader. Han ensam. Kanske föddes inte Jesus på jul men det är helt oviktigt. Man har valt just nu att fira Hans födelse och det är en bra tid att göra det på. När det är som mörkast och vi alla behöver lite extra ljus i vårt liv. Och varför inte då det vackraste ljuset av de alla.

En lat söndag.

Vi är aldrig hemma vid den här tiden på en söndag. Vi är i kyrkan. Idag är en av de få söndagar som vi inte är där. Vi har haft magsjuka och jag kände att kanske smittar vi fortfarande. Jag har ingen aning men jag känner att det kanske är dumt att smitta en hel församling.

Så vad gör man när man är hemma. Jo, då tar man det bara lugnt och gör i stort sett ingenting. Lite svårt tycker jag eftersom jag ser en massa saker som behöver göras. Jag blir rastlös.

Vi ska till Mikaels föräldrar senare och äta middag. På vägen dit ska vi på en husvisning. Ett fint hus från 20-talet. Det ligger på landet nära stan. Precis så kan jag tänka mig att bo i framtiden. I dag ska vi bara titta. Inte köpa. Jag tycker om mitt fina radhus och tänker bo här ett tag till. Det är nästan landet. Vi har ju kossor på andra sidan gatan.

Det enda jag tänker göra innan vi åker är att städa ordning köket lite. Alltid trevligt att komma hem till ett rent kök.

Håll tungan i styr

Profeten Joseph Smith rådde systrarna i Hjälpföreninngen Nauvoo att:

"tungan är en ostyrig lem - tig om sådant som saknar betydelse"

Vad beror det på att vi kvinnor har en tendens att skvallra och tala om sådant som inte angår oss? Jag vet faktiskt inte. Har inget svar på det men det spelar ingen större roll för det är något vi inte ska hålla på med i alla fall.

En dag för eftertanke

Söndag är en bra dag. Det är dag för att ta det lugnt. En dag för eftertanke.

Jag älskar verkligen söndagarna. Det gör jag av många olika anledningar.

På söndag går vi till kyrkan. Varje vecka. Där träffar vi våra vänner, vi pratar men framför allt går vi på lektioner så som söndagsskolan. Vi lyssnar till tal förberedda av andra medlemmar och tar del av deras tankar om olika saker. Vissa söndagar får man höra fantastiska saker som är precis det man behövde höra och ibland är det helt enkelt ett tal som man lyssnar på. Söndag är en dag då jag fylls på av andlighet.

Söndag är den dagen i veckan då det för mig är den enda dagen som egentligen har ett bestämt mål. Jag jobbar ju inte så mitt liv är för tillfället inte fyllt av dagliga rutiner på samma sätt som när man jobbar. Jag ser alltid fram emot söndagen kanske just av den anledningen att det är en dag som är förplanerad.

På söndagar gör vi inget annat än går till kyrkan. Med det menar jag att vi jobbar inte, vi städar inte, vi går inte på restaurang, vi går inte på bio eller handlar. Söndag är en dag till vila och en dag då vi helt lägger vardagen åt sidan. Vi ägnar oss åt varandra. Äter finmiddag tillsammans och umgås med familj och vänner.

Söndag är den dag då jag laddar för veckan som kommer. Jag funderar på vad jag vill göra under veckan som kommer. Vad vill jag prioritera och är jag laddad nog för att klara av det jag vill ha gjort. Dagens lugn gör att batterierna laddas och måndagen blir en dag att se fram emot.

Idag har det varit en mycket lugn söndag. Jag orkade inte vara i kyrkan alla timmarna utan var bara där sista timmen. Det kändes bra att i alla fall vara där en stund. Sen jag kom hem har jag suttit i soffan och lyssnat på lugn musik och funderat över veckan som gått. Jag har skrivit i min dagbok och samlat lite tankar som svävat runt där i ett virrvarr. Det känns bra tycker jag.

Söndag är den bästa dagen i veckan. Så är det bara...

***
I love Sundays! It's a day of rest and a day for reflection. I love Sundays for many reasons.

We go to church every Sunday. We meet friends, listen to talks about various topics from other members. Some Sundays I get to hear exactly what I needed and sometimes it's just nice talks. Sunday is a day of spirituality.

We don't do anything else than go to church on Sundays. We don't work, we don't shop, we don't go to restaurants, we don't clean or go to the movies. It's a day for rest and being with family. We eat a nice dinner together and spend time with family and friends at home.

Sunday is also the day that I charge for the coming week. I plan my week and I spend time thinking about what I find more important to spend my time doing. Doing this makes Monday a day to look forward to.

Sunday is the best day of the week.

Påsken!

Eftersom det är påsk och jag är kristen så kanske det vore lämpligt att jag nämner något om denna påskhögtid som vi nu alla snart ska fira.

Påsken handlar ju trots allt inte bara om påskägg och godis.

Påskveckan inleddes i söndags då den så kallade palmsöndagen inträffade. Det var dagen då Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Jerusalem var en stad som Jesus helst höll sig borta från eftersom de lärda judarna, prästerna, letade efter anledningar att döda honom. Nu planerade han att fira påskhögtiden där. Pesach, det osyrade brödets högtid, som firas av judarna som minne av uttåget ur Egypten. Då var det Mose som var profet och ledde sitt folk tillbaka till det heliga landet. Nu är det Jesus som rider in i Jerusalem och välkomnas som kung. Människorna står längst med vägen och jublar och lägger palmblad och sina mantlar framför honom där han går.

Det är efter det här som allt händer. Jesus vistas i Jerusalem. Han predikar för människorna, han förutsäger sin död och han rensar templet.

På torsdagen samlar han sina lärjungar till påskmåltiden. Den måltid som vi kallar den sista måltiden eller av vissa för nattvarden. Under påskmåltiden fortsätter Jesus att undervisa sina lärjungar. Han undervisar de bland annat om hur sakramentet, nattvarden, ska delas ut. Sakramentet är som minne av Honom. Han som genom det Han senare gör är möjligheten för oss att återvända hem till vår Fader i himlen. Genom att Han dör så tar Han på sig våra synder och våra prövningar. Detta gör Han för att vi under vårt jordeliv ska veta att genom att vi erkänner Honom som Kristus så bär Han våra bördor och hjälper oss igenom det som är svårt. Detta betyder inte att saker är lätta men vi kan få tröst.

En av mina favorithändelser inträffar under denna måltid. Kristus tvättar sina lärjungars fötter. Enligt judisk sed på den tiden så tvättade tjänarna gästernas fötter när de kom på besök. Detta för att de gick i sandaler och fötterna blev dammiga. Jag tror inte att det ligger någon annan mening i detta. Men när Kristus, som är sänd av Gud böjer sig ner och tvättar sina lärjungars fötter så blir det lite underligt och något stort. Varför gör han detta? Jo, det är en kärleksförklaring och ännu ett sätt att visa oss hur vi ska vara mot varandra. Vi ska tjäna alla människor oavsett vem det är.

Efter att de ätit mat tillsammans går de till Getsemane. En trädgård. Där lämnar Han sina lärjungar medan Han går undan och ber till sin Fader. Han ber om hjälp att klara av det Han snart ska genomlida. Han ber till och med att få slippa men säger även att om det är Faderns vilja så ska Han göra det. Och det Han framför allt gör där är att han lider. Han lider för våra synder. Han känner varje sak som alla människor på jorden under hela jordens historia kommer att göra och känna. De synder och de prövningar som människorna kommer att gå igenom tar han på sig. Det står att han blöder ur varje por så ångestladdat är det Han går igenom i denna stund. Det Han gör där är en av de största kärleksförklaringar som någonsin har gjorts. Han visar sin kärlek till sin Fader och till varje människa någonsin. Det som kommer senare kommer att vara smärtsamt av fysisk karaktär men det Han genomlider i Getsemane är smärta på andlig, själslig nivå.

I Getsemane blir Jesus tillfångatagen av de romerska soldaterna och översteprästerna. Judas Iskariot ger Honom den kända "dödskyssen". Han förs till översteprästerna som förhör Honom hela natten. De gör allt för att finna fel i det Han har gjort under sin mission. Eftersom de inte har makt att fastställa en dödsdom så tar de Kristus till de romare som fick lov att döma till döden. Pilatus och Herodes. (nu är det fredag morgon) Pilatus fann inget fel i vad Jesus hade gjort och skickade de till herodes som skickade tillbaka till pilatus. Ingen av dem ville döma Honom till döden. Det slutar med att Pilatus är den som får avsluta dramat. Han gör som man ska enligt judisk sed denna tid på året. På påsken friger man en fånge. Så Pilatus hämtar Barabbas. En mördare. Pilatus frågar: "Vill ni att jag skall frige judarnas konung åt er?" och folket svarar "Inte honom, utan Barabbas". Barabbas släpps och Jesus tas som fånge.

Det som sedan händer denna dag som vi kallar för långfredagen är att Jesus blir hånad och piskad. De sätter på Honom en törnekrona och en röd mantel. När de tycker att de plågat Honom tillräckligt får Han bära sitt "kors" eller pålen hela vägen upp till Golgata. Golgata är den plats där alla som dömts till döden blir korsfästa. Jag kan inte ens föreställa mig hur trött Jesus är nu. Han har varit vaken i två dygn nu och har dessutom blivit piskad. När de kommer upp på Golgata korsfästs Han tillsammans med andra som fått samma dom som Honom. Där på korset dör Jesus Krisus en plågsam död.

Jesus begravs i en grotta. Man rullar för en stor tung sten framför ingången så att det inte ska finnas någon som helst chans för någon att hämta kroppen.

På lördagen händer inte mer än att vi kan anta att Hans anhöriga, Hans lärjungar och Hans efterföljare sörjer sin kung.

Däremot på söndagen händer desto mer: Maria från Magdala går till graven för att då på sedvanligt sätt tvätta den döde. Eftersom Jesus dog på sabbaten kunde detta inte göras direkt. Han lindades bara. När Maria från Magdala kommer fram till graven ser hon att stenen är undanrullad och att graven är tom. Hon blir förskräckt och springer genast för att meddela detta till de andra. Petrus och Johannes springer dit och ser samma syn som mötte Maria från Magdala. Då förstår de att de Kristus talat om har hänt. Han har uppstått. Lärjungarna återvänder hem men Maria från Magdala stannar kvar och sörjer vid graven. Hon sörjer att någon tagit kroppen därifrån. Medan hon står där visar sig Kristus för henne och säger att Han lever och ber henne gå och berätta det för de andra. Vilket hon gör.

Det är detta vi firar på påsken. Vi firar Kristus död och uppståndelse. Vi gläds för att Han var villig att göra detta hemska för vår skull. Det var ingen som tvingade Honom men han gjorde det för att Hans Fader hade bett Honom och för att Han visste att det var nödvändigt för att vi, alla människor, ska kunna göra samma sak som Honom. Återvända hem till vår Fader.

Så under denna påskhögtid minns jag detta medan jag mumsar på mitt godis ur det påskägg som jag hoppas att jag får.

Uppsala, surrealism och ugglor...

Förra tisdagen, 6 maj, packade tre glada, lyckliga, barnfria mammor in sig i en bil för att tillsammans åka på resa till Uppsala. Stämningen var uppsluppen. Alla skrattade och såg så fram emot allt skoj som de hade planerat. Ena mamman planerade att sitta i arkiv och läsa gamla brev, den andra att shoppa loss massor och den tredje skulle se Domkyrkan. Stora planer!

Resan upp gick hur bra som helst. Samtalsämnena avlöste varandra. Inte en tyst stund. Vädret var fint så det var inga problem att ta sig fram och vägarna var relativt bilfria. Precis när alla kände att det var dags för mat kom vi till Laxå och ett Burger King dök upp precis som vi önskade och alla hoppade glatt ur bilen. Hamburgarna var goda och lökringarna likaså. Laxå är bra tycker de!

Så började Uppsala skyltarna dyka upp och mammorna började känna sig pirriga. Nu var de nära. Nu var det nästan verklighet. Två nätter utan barn och två dagar med shopping och besök i arkiv på handskriftsenheten. Bilen kör in i Uppsala. De möts av en ambulans i full fart, en ICA som är öppen till 23.30 (sånna affärer finns det inte i Gbg)och alla kände sig trygga när de körde förbi Uppsalas kapell.

Att hitta till vandrarhemmet var lite trixigt. Trots att vandrarhemmet kördes förbi minst en gång var alla lyckliga. Väskor bars in i ett rum som kändes väldigt bra. Till och med toalett med dusch på rummet. Vilken lyx! Det bäddades och skrattades åt den ena mamman som har så mycket konstigt för sig när hon reser och sover borta. Sen satts det på sängarna och pratades lite för länge innan lamporna släcktes och alla mammorna somnade.

På onsdagmorgonen vaknade alla ungefär samtidigt. Det tog en bra stund att göra sig klar för frukost. En fick plötsligt bråttom ut för att äta. Mat och sovklockan ringde och då gäller det att rusa. Vi andra rusade efter. Frukosten började bra. Alla satte sig till rätta och njöt av att äta i lugn och ro...men ungefär här ändrar resan ton. Det går från uppsluppenhet till surrealism.

En mamma blir sjuk, inget ovanligt men jobbigt, och hon tar sig till sängen för att vila. Alla tänker: detta går snart över. Om ett par timmar är vi ute på stan och gör allt det där vi tänkt göra. Men så blev det inte.

Mammorna blev mer och mer missmodiga och den sjuka mamman blev bara sjukare. Det ville inte släppa, vägrade gå över. De friska mammorna kände sig maktlösa och ingen visste vad de skulle göra för att det skulle bli bra igen. Det bads och det gräts.

Då kom en på att ringa till kapellet för att se om det fanns någon där som kunde komma och ge sjukligen en välsignelse men det var ingen där. Datorn halades fram och tack vare trådlöst nätverk hittades numret till missionskontoret Sverige. Snabbt som attans ringdes det dit för att få numret till missionärerna i Uppsala. Sen ringdes det till missionärerna och de lovade att komma på en halvtimme. Alla kände sig lättade och tänkte att nu kommer det att bli bättre.

Som utlovat kom missionärerna efter en halvtimme. Mammorna var så tacksamma att de grät allihop.