Oktober.

Oktober 2011

Oktober 2012

Krispigt.

I dag är det en sådan där krispig höstdag. Luften är hög och lite kylig och solen skiner vackert. En dag att bli glad av. En dag som piggar upp. Jag tycker nästan om min trädgård som mest på hösten. Blommorna är så fina då.

Sommarlunch i trädgården.

Vilken skön dag jag har idag. Stella leker med sin kompis så henne ser jag inte skymten av knappt. Jag hör fniss från hennes rum men inte mer än så. Noel är på dagis i ett par timmar. Och jag, jag är för mig själv i trädgården och njuter av fågelkvitter, sommarlunch och lavendel.

Jag har snöat in på melon och jordgubbar. Det måste jag tydligen äta flera gånger om dagen, varje dag för tillfället. Med sweetchilimarinerade kycklingspett till blir det en fantastisk smaksensation. Jag tror jag ska äta det varje dag hela sommaren. I alla fall känns det så just nu.

Medan jag sitter och äter tittar jag på lavendeln som vajar i vinden. Lavendel är så vackert och dess doft kan jag inte få nog av.

En härlig sommardag helt enkelt!

Fika på altanen.

På sommaren ska man sitta mycket ute på altanen anser jag men vi är inte så väldans bra på det faktiskt. Jag har bestämt att vi ska bli mycket bättre på det den här sommaren. Noel leker väldigt gärna ute i trädgården och då kan ju jag passa på att sitta och läsa i en solstol. Häromdagen fick det bli rabarberpaj på altanen.

 Det blåste lite kallt men vi bestämde oss för att ignorera det.

När det blåser passar det utmärkt med ett glas varmt te. Rabarberpajen var fantastisk god så den är det nog bäst att jag håller mig ifrån att göra igen. Hehe!

Stella bestämde sig för att vägra bli fotograferad och likaså Noel så bilderna på mina vackra barn fick bli dimmiga.

Här smyger Noel iväg med Stellas hund. Det gäller att passa på när hon är upptagen med att äta kaka.

Glada fina Myran.

Och glada fina dimmiga Noel.

Ibland är det mysigt att lägga huvudet i mammas knä och bara mysa.

Klätterpojken.

Altanfix.

I dag fortsatte vi med att greja ute i trädgården. Det var dags för altanskrubb. Såpa, sopborste och rotborste åkte fram och både altanen och husfasaden fick sig en omgång.

Noel hjälpte självklart till iklädd pepparkakspyjamas (tydligen är det pyjamas som gäller för honom). Han sprutade vatten och fascinerades av såpbubblorna.

Rotborsten kom verkligen till användning. Framför allt på husfasaden. Det vita är nu faktiskt ganska vitt istället för en blandning av grått och svart. Det ser mycket trevligare ut.

Pappan och Noel jobbar hårt.

Det som saknas nu är lite blommor för att sätta lite färg på altanen men annars är det klart för utehäng så om någon känner för att komma hit och umgås med mig så är det bara att dyka upp.

I trädgården.

I min trädgård är det kaos men samtidigt vackert. Det är ogräs överallt för jag har inte hunnit rensa. Gräsmattan är full av maskrosor som jag inte låtsas om utan bestämt hävdar är vackra och en del av min trädgårdsplanering. Ibland är det bara så att man inte har lust eller tid och då får det vara som det är tills man har tid men jag njuter av de vackra blommorna som kikar fram och förgyller.

När sommaren klamrar sig fast.

En ensam klematisblomma bland allt det vissna och bruna i min trädgård stoltserar med sin skönhet. Den sträcker sig upp för att få lite av de få solstrålar som tränger sig fram genom den grå dimman som täcker vår lilla värld just nu. Den känner sig som en färgklick i allt det dassiga men får nog allt kämpa mot trädens färgsprakande löv. Men från sin plats kan den inte se de orange och röda färgerna och är därför ensam med sin prakt. Den tänker att här tänker jag vara en stund till innan det kalla vädret och vintern tar över. Njut av mig nu medan ni kan för jag försvinner snart.

Så är det. Nu börjar den så kallade fulhösten. Den jag bävar inför varje år som gör mig så trött. Det underliga i år är att jag inte riktigt känner så. Inte än i alla fall. Oktober har varit helt okej när väl borrelian släppte sitt grepp. Kanske är det just därför det har känts bra för i jämförelse med att ha borrelia så känner jag mig piggare än någonsin. November närmar sig som enligt mig är den värsta månaden på året men i år känner jag att min längtan till julen är så stor och jag har massor med pysselplaner så jag har en känsla av att november kommer flyga förbi innan jag ens hunnit blinka. Novembers första vecka kommer gå fort eftersom det är höstlovsveckan och då är Stella hemma och vi hittar på kul saker och resten av tiden ska jag sy, sy och åter sy. I år ska granen nämligen prydas av egensydda hjärtan eftersom vi har en stark känsla av att alla dessa bollar inte kommer få vara i fred i granen av en viss liten kille. Kläder till barnen ska sys också. Jag ser faktiskt fram emot november så för min del är det helt okej att oktober närmar sig sitt slut. I är tänker jag njuta av november. Jag tänker njuta av varje dag som inte är som om nordanvinden blåst in och snön täcker marken. Sån är jag.

I min trädgård.

Har tagit en runda i min lilla trädgård och kikat på vad som händer just nu. Alltid är det något vackert på gång därute.

Ärtorna har blivit feta och har hängt så fint i landet men nu kände jag att det var dags att ta in dem.

Vackra ärtor i sin skida.

Några av de sista jordgubbarna. Väldigt söta och goda.

Stormhatt, eller hur? Fick plötsligt akut minnesbrist känner jag men vacker är den.


Alla dessa rosa och lila blommar som blommar samtidigt. Det gör mig så glad!

Basilikan har klarat bättre än jag någonsin kunde tro. Den var på väg att dö för någon månad sedan men då tog mannen sig an den. Nu ser den ut så här.


Det var lite ur min trädgård denna dag.

Sofiero!

Så kom äntligen dagen då jag fick åka till Sofiero. En hel dag bland blommor ger verkligen mitt inre frid. Så mycket vackert att det knappt gick för den stackars hjärnan att hantera alla sinnebilder. Jag njöt av allt och det var härligt att vara där tillsammans med min familj som alla roades av denna dagsutflykt till Helsinborg.


På förmiddagen packade jag in hela familjen i bilen. En glad ett och halvtåring, en lätt klagande sexåring (över att det skulle åkas så långt), en tveksam pappa och en entusiastisk jag.

Pappa Mikael kontrollerar lufttrycket i däcken för en säker färd neråt landet.

Och så kom vi fram. Alla var nöjda med åkturen som innehöll en hel del chips och melodifestivalsmusik.

Vi började besöket med att gå in i slottet. Eftersom vi ju hade med oss en busunge i följet så var det lite svårt att titta ordentligt och läsa allt text överallt så jag hoppas vi får tillfälle till det en annan gång.

Den fantastiska utsikten från slottsbalkongen.

Kronprinsessan Margareta som skapade trädgården på Sofiero 1905-1920.

Längst med kronprinsessan Margaretas blomstergata blommade det underbart och rosorna var fantastiska.
En av många foton av rosor. Älskar man rosor så kan man inte få nog.

Min vackra vackra familj!

Himmel och moln mot en klarblå himmel. Här på gräset hade jag velat sitta i timmar med papper och penna och skriva ner allt jag är tacksam för i livet.

Stella klättrade nog mer i träd än vad hon gick på marken. Nästan i alla fall. Trädgården kryllade ju av klätterträd.

Jag älskar Dahlior men eftersom jag är en så kallad lat trädgårdsmästare så har jag inga i min egen trädgård. Bara tanken på att komma ihåg att gräva upp knölarna på hösten för att sedan gräva ner dem igen på våren gör mig stressad.

Många foton på Dahlior blev det kan man säga. Fler än på rosor faktiskt.

Ett hav av rosa och vitt.

Att fotografera en liten Plopp är inte det lättaste. Han hinner inte med att stå still för kameran. Det ska springas precis hela tiden. Stella försöker i panik få honom att förstå att man inte kan gå ner för kanten.

Men se här - titt-ut!

Prinsessan Stella har lite svårt att välja kläder men en liten stund var hon klädd så här.

Prins Noel är lycklig för all tid för spring som han fått denna dag.

Det har varit en underbar dag och jag känner mig påfylld av vackerhet och glädje. Sofiero åker vi tillbaka till nästa sommar. Det är ett som är säkert.