När sommaren klamrar sig fast.

En ensam klematisblomma bland allt det vissna och bruna i min trädgård stoltserar med sin skönhet. Den sträcker sig upp för att få lite av de få solstrålar som tränger sig fram genom den grå dimman som täcker vår lilla värld just nu. Den känner sig som en färgklick i allt det dassiga men får nog allt kämpa mot trädens färgsprakande löv. Men från sin plats kan den inte se de orange och röda färgerna och är därför ensam med sin prakt. Den tänker att här tänker jag vara en stund till innan det kalla vädret och vintern tar över. Njut av mig nu medan ni kan för jag försvinner snart.

Så är det. Nu börjar den så kallade fulhösten. Den jag bävar inför varje år som gör mig så trött. Det underliga i år är att jag inte riktigt känner så. Inte än i alla fall. Oktober har varit helt okej när väl borrelian släppte sitt grepp. Kanske är det just därför det har känts bra för i jämförelse med att ha borrelia så känner jag mig piggare än någonsin. November närmar sig som enligt mig är den värsta månaden på året men i år känner jag att min längtan till julen är så stor och jag har massor med pysselplaner så jag har en känsla av att november kommer flyga förbi innan jag ens hunnit blinka. Novembers första vecka kommer gå fort eftersom det är höstlovsveckan och då är Stella hemma och vi hittar på kul saker och resten av tiden ska jag sy, sy och åter sy. I år ska granen nämligen prydas av egensydda hjärtan eftersom vi har en stark känsla av att alla dessa bollar inte kommer få vara i fred i granen av en viss liten kille. Kläder till barnen ska sys också. Jag ser faktiskt fram emot november så för min del är det helt okej att oktober närmar sig sitt slut. I är tänker jag njuta av november. Jag tänker njuta av varje dag som inte är som om nordanvinden blåst in och snön täcker marken. Sån är jag.