Om att behöva andas i fyrkanter.

I dag öppnade det en ny affär i shoppingcentret här där vi bor så jag tänkte att vi skulle ta oss en tur dit och titta lite. Noel och jag åkte för att hämta Stella på skolan och sen åkte vi till torget. Jag hade sett i reklambladet att de skulle ha små söta hinkar som barnen kan samla sitt godis i på Halloween och så hade de en stor pumpa-lykta som verkade kul. Detta skulle jag ha tänkte jag. Två saker. Jag vet att när jag ska in i en affär med Noel så har jag max tre minuter på mig, ibland två, innan han ska ut ur vagnen och börja plocka ner saker från hyllorna. Han är verkligen omöjlig att ha med sig in i en affär. Omöjlig.

Första minuter gick superbra. Jag hittade hinkarna och jag hittade lyktan. Finfina. Och så hittade jag även lite ansiktssmink som kanske kan komma väl till pass. Och så hittade jag chokladgodis som var inpackade i folie som såg ut som läskiga ögon. Bra att ha tänkte jag. Okej, till kassan för att betala. Vad händer då? Jo Noel ser en hylla med BILAR. BILAR! Alltså ni förstår kanske vad detta innebär. Jepp, precis. Han ska ut ur vagnen. Han reser sig så att vagnen nästan välter och slänger sig ur. Jag hann fånga honom innan han slog i golvet. Och så fram till hyllan. På två eller kanske tre sekunder har han plockat ner fem bilar från hyllan och är helt lyrisk. Mamman skannar snabbt hyllkanten för att se om det finns en räddning ur detta. Kön är milslång. Detta kommer att ta tid. Turligt nog finns där en liten minimotorcykel för bara 20 kr. Den ger jag honom och plockar i de andra bilarna i hyllan igen. Fantastiskt nog nöjer Noel sig med detta och sätter sig snällt i vagnen igen. Jag plogar mig fram till kassan. Det gick snabbare än vad jag trodde. I samma sekund som jag har betalat klart och ska bege mig ut ser jag motorcykeln i handen på en lycklig liten kille. Glömde visst betala den så jag vänder mig tillbaka till kassan och i samma ögonblick som jag gör detta blir det helt svart i affären och två sekunder efter det dör kassan. Där står jag med en pojke i vagnen som är på väg ur igen och inser att här kan jag bli stående. Och det blev jag. Det som räddade situationen var en mycket tålmodig storasyster som jagade runt busungen i affären medan jag stod och stampade vid kassan. Motorcykeln blev betalt och vi kom ur affären. Noel travar lyckligt på med sin motorcykel i handen och mamman försöker få luft i sina lungor och andas i fyrkanter (andas i fyrkanter gör man när man får panikångest och måste få luft igen. På så sätt fokuserar man på fyrkanten istället för paniken).

När mamman lugnat sig promenerade vi genom hela shoppingcentret bort till bilen. Jag överlevde, men med nöd och näppe. Detta är anledningen till att jag aldrig (nästan) går med Noel i affärer eller går på restaurang/café med honom. Han är tokig.