13 september 2006

Min lilla myra har blivit stor!

Min lilla flicka har blivit stor och jag tror inte att jag gillar det.

Denna veckan har inskolningen på dagis börjat. Nu börjar allvaret för lilltjejen. Nu ska hon verkligen bli en av samhället. Det känns läskigt framför allt som jag helst skulle vilja vara hemma med henne tills hon känner att hon inte behöver det längre. Men som vi alla vet så funkar inte det i dagens Sverige (det ska bli intressant vilket Sverige vi lever i på måndag).

Nu har hon varit på dagis tre dagar, en timme om dagen och träffat sina fröknar och några av barnen som hon ska gå där med. Hon som älskar barn har tyckt att det har varit roligt men roligast har nog duplot och träklossarna varit. Min tjej älskar att bygga.

Jag tror att detta kommer att bli bra. Personalen är hur mysiga som helst, lokalerna är fantastiska och Myran kommer att gilla det.

Imorgon ska hon vara där i två timmar och sen blir det längre och längre. Jag tror att hon fattar att det är något lurt på gång för hon blir lite osäker när vi går in i kapprummet. Hon kramas lite extra mycket men så fort hon ser leksakerna släpper hon handen och springer dit.

Ja, vad ska man säga. En dag vaknar jag och det är hennes bröllopsdag. Det är lika bra att ajg inser det.

03 september 2006

En bra dag!

Det var visst ett tag sedan jag skrev sist men så är det när man har börjat jobba. Tiden blir knapp och när jag faktiskt har en stund över så orkar jag inget annat än att sitta i soffan och slötitta på tv.

Igår, lördag, var en sån där perfekt dag. En sån där dag då allt stämmer och allt känns helt bra. Jag hade dagen för mig själv. Lillan och pappan skulle leka själva hela dagen.

Jag började med att sova länge, mycket länge och det var helt underbart. När jag vaknat tog jag det lugnt och tog mig sen ut på stan. På stan mötte jag upp med en kompis och hennes sex veckors bäbis (små bäbisar är välkomna på barnfria dagar för de gör inte så mycket väsen av sig). Vi strosade runt på stan, tog det lugnt i det fina vädret. Efter en massa strosande satte vi oss på en café och pratade länge. Det var hur trevligt som helst.

När vi fikat klart tog vi en promenad bort till Korsvägen. Kompisen och bäbisen tog en spårvagn hem och jag promenerade vidare mot Svenska Mässan och stämpel&scrapmässan. Ett paradis för en sån som mig. Ojojoj, vad underbart roligt det var där inne. Papper och pyssel i mängder. Jag blev helt stirrig och visste inte i vilken ände jag skulle börja i. Som tur var träfffade jag en kompis där inne som är expert på allt som har med pyssel att göra. Hon fick guida runt mig och hjälpa mig komma på vad jag behövde. Det var hur roligt som helst och jag gick därifrån med påsar fulla av roliga pysselsaker.

När jag kom hem kände jag mig lyckligare än jag gjort på länge. Jag satt hela kvällen och planerade hösten och vinterns pyssel. Så nu vet jag precis vad som ska göras och vad jag har att se fram emot.

Underbart!

22 augusti 2006

Upprop!

Idag kom barnen till skolan. Första dagen och upprop.

Jag kände mig väldigt nervös när jag stod där i dörren och hälsade alla barn och föräldrar välkomna. Första dagen är alltid lite pirrig för alla.

Hur som helst så gick uppropet bra. Alla barn var där och de verkade glada att börja skolan, framför allt ettorna.

Imorgon drar det igång på riktigt. Nu ska här drillas så att det blir ordning på de små liven. Tyst och stilla ska de sitta i sina bänkaroch arbeta flitigt. Det ska jag se till.

Det var allt för idag. Nu ska jag göra namnlappar till barnens lådor.

18 augusti 2006

Jobb, jobb, jobb

Då har jag börjat jobba och plötsligt finns det ingen tid över till annat.

Mitt huvud är nu fullt av; "vilken mattebok kommer att bli bäst?" "Hur ska barnen sitta för att det ska bli så lugnt som möjligt"? och "Finns det något sätt, som jag har missat, som gör att jag slipper att jobba?"

Men hur som helst är det ganska roligt. Lite som att gå på dagis fast för vuxna. I alla fall tills barnen kommer på tisdag. Den största frågan är när det är roligast att jobba...innan barnen kommer eller när barnen kommer? Den tänker jag inte ens svara på för då kommer ni se mig som en dålig människa.

Jag bloggar när jag finner luckor så får ni hålla till godo.

13 augusti 2006

Memory Lane!

Igår tog jag mig en tur ned för "Memory Lane" och det var inte snyggt.

På SVT sände de Melodifestivalen från 1984. Det året som bröderna Herrey's vann med "Diggilo-Diggiley". En låt som helt klart var värd att vinna. Det tyckte jag då 11 år gammal och det tyckte jag nu 33 år gammal.

Men kära hjärtanes hur hemskt var inte 80-talet! Kläderna var ju helt vidriga. Den ene var fulare klädd än den andre. John Ballard, minns ni honom, iklädd en turkos kavaj med axelvaddar och tjejerna var iförda golvmoppar på huvudet. Vem kom på frisyrerna och vem kom på att det var snyggt med axelvaddar? Jag bara undrar...

Ja just det, kanske ska man säga nåt om låtarna också. Förutom "Diggilo-diggiley" så sjöngs det sånger som "Rendez-Vous" och "Kall som is" detta år. Någon som minns de? Faktiskt kände jag ingen just de här låtarna. Det finns ju de som säger, fick jag lärt mig igår, att "Kall som is" räknas till en av de bättre schlagerlåtarna. Det kan inte jag förstå men så är det tydligen.

Det jag förundrades över var att man när man satt där framför tvn, 1984, tyckte att det var glammigt. Det var lyx och artisterna hade världens snyggaste kläder. Nu när jag tittade var jag tvungen att byta kanal för det kändes så pinsamt. Framför allt när Fredrik Belfrage pratade. Nä, det var mer än pinsamt. Det var helt vansinnigt!

Jag kan ju inte helt dissa 80-talet. Jag växte trots allt upp då och kan med säkerhet bli beskylld för en hel del som hände då. Ja, jag hade cerisa kläder och golvmoppsfrisyr. Hemskt jag vet men det var ju snyggt då och man ville väl vara modemedveten.

Man kan ju undra vad mina barn kommer att tycka om 2006, om 22 år. Blir det samma reaktion tro?

11 augusti 2006

Huvudvärk...

Äntligen har det åskat! Har väntat på det hela sommaren känns det som. Och vilket skyfall sen.

Nu väntar jag bara på att huvudvärken ska släppa och att det ska hända något kul. Vi får väl se vilket som kommer först...

10 augusti 2006

På fyndresa med lilltjejen

Vissa dagar känns det som man är helt ensam. Imorse kände jag det så.

Jag ville så gärna komma iväg till Ullared idag men ingen annan kunde. Ingen! Antingen var de inte hemma när jag ringde, eller så kunde de inte eller så var de sjuka. Kände mig allmänt deppig och mycket frustrerad.

Löjligt jag vet. Så viktigt är det ju inte att åka till Ullared just nu men jag kände att jag ville få det gjort innan jag börjar jobba. När jag börjar jobba kommer jag ju inte ha tid att åka iväg på långväga utflykter och jag kände att jag ville förbereda lilltjejen för kallare tider och dagisstart.

Till slut, efter en hel del deppande, bestämde jag mig för att åka själv. Helt själv med lillan. Anade att det vankades självmord men tänkte att har jag inte försökt så vet jag ju inte hur illa det kan bli.

Sagt och gjort. Jag stuvade in tjejen och mig i bilen. Min plan var att hon skulle sova hela vägen ner så att hon var utvilad och glad. Så blev det inte. Hon vägrade att sova. Det gick långsammare än vanligt ner för jag körde in i ett antal skyfall som ledde till ingen sikt alls. Otrevligt!

Väl nere satte jag myran i en vagn, fastsatt i en sele så att jag kunde vara säker på att hon inte skulle ramla ut. Jag tog mig snabbt runt och fick tag i de saker som fanns med på listan - absolut nödvändigt. Ett galonställ, vinterjacka och byxor, några pyjamasar, "Piggly Wink", tvättmedel, ridbyxor och några nya leksaker. Detta gjorde jag på rekordtid!

När jag var klar med det väsentliga och myran fortfarande var på bra humör, gick jag runt och tittade lite extra. Trodde inte det skulle vara möjligt med en busunge i vagnen men hon satt där så nöjd och lekte med alla saker.

Jag är mäkta imponderad av mig själv faktiskt. Jag kan tänka mig att åka helt ensam igen. Jag slapp ju vänta in någon annan och kunde gå i min egen takt. Hur skönt som helst.

Vill bara tillägga att jag faktiskt inte är speciellt förtjust i Ullared men det blir faktiskt billigare när man handlar där. Man tjänar in resan ganska snabbt. Jag tjänade in resan på ridbyxorna som jag fick för 300 kr mindre än hemma och det är ju inte fy skam.

08 augusti 2006

Att ta över efter en pensionär...



Idag har jag varit på jobbet och gästspelat lite. Jag kände att jag ville städa mitt klassrum innan terminen börjar.

Och ojojoj, vad det var att göra. Jag ska ta över en klass efter en kvinna som just gått i pension. Så ni kan tänka er hur mycket saker hon har lämnat efter sig. Jag höll på att bli tokig. Fann mig själv stående helt still stirrandes flera gånger.

Jag började med att ta ner alla onödiga saker från väggarna. Tyckte att det var lite mycket att ha tre Svergiekartor uppe samtidigt och vi ska inte prata om ABC-planscherna. Fem ABC-planscher satt det uppe. Den ena äldre än den andra. Så jag rev och rev tills jag kände mig nöjd. Rummet blev så mycket större plötsligt. Jag kunde känna klaustrofobikänslan sakta försvinna men än var det mycket kvar.

Nästa steg var att få undan material som jag vet att jag aldrig kommer att röra. Jag hittade en rullvagn och började stuva om böcker, pärmar och diverse pedagogiskt material. Det blev riktigt fint när jag var klar. Nu har jag flera hyllplan som är tomma. Det känns skönt.

Sista steget var att bestämma vart det pedagogiska material jag ska ha framme skulle stå. Kände mig inte alls nöjd med den gamla lärarens placering så jag stuvade om det mesta och fick bort ett par möbler på köpet. Hur bra som helst!

Nu har jag ett klassrum som känns lite mer som mitt eget. Har en del kvar att göra men nu kommer jag kunna andas där inne och det är ju inte helt fel.

Nu ska jag njuta av de sista dagarna av ledighet innan terminen kör igång på riktigt.

06 augusti 2006

Semestern lider mot sitt slut och jag deppar...

Det känns lite deppigt idag. Semestrarna börjar att lida mot sitt slut för de flesta som vi umgås med.

Imorgon börjar min man jobba igen och jag och lillan har en sista vecka tillsammans. Veckan därpå börjar jag jobba viket känns mycket deppigt. Jag har ingen lust alls.

Sommaren har flutit på snabbt. Det är säkert tack vare det fantastiska vädret. I vanliga fall kan jag längta till jobbet mot slutet av sommaren men inte i år. Ska det dessutom vara sånt här väder när barnen börjar i skolan då kommer det att vara outhärdligt. Det är inte lätt att motivera 25 barn när solen lyser utomhus.

Nä blä, säger jag bara. Mer semester för folket!

05 augusti 2006

Då var hon gift...


Det är så vackert med bröllop.

Det är inte bara bruden som är vacker, inte bara kyrkan, inte bara alla blommorna och inte bara brudgummen som ser ut som en grekisk gud. Allt det där vet vi kommer att vara fint. Så är det alltid.

Nä, jag menar atmosfären. Den är speciell vid bröllop. Alla går med mungiporna uppåt och några gråter redan innan bruden tagit sig ner för gången. Det är förväntning i luften. Hur ska hon se ut? Men främst är det kärleken. Jag vet, det låter smörigt men alla älskar lite mer på bröllop. De som är gifta drömmer sig tillbaka till sitt bröllop, de som är singel drömmer om att träffa den rätta och de som hittat den rätte sitter i bänken och planerar sitt bröllop. Framförallt kan man ta på den kärlek som finns mellan själva personerna i centrum - brudparet.

Dörrarna öppnas och där står hon, P. Så vacker! Fantastisk klänning med en perfekt håruppsättning. Hon strålade av lycka med nervositet lurandes i bakgrunden. Där framma stod R och beundrade sin brud som kom mot honom. Ja usch fy, vad vackert det var!

Allt gick som det skulle. Alla gjorde som det var planerat.

Utanför kyrkan stod de och strålade ikapp med solen och jag tror att de lyckades.

Jag är glad för P. En dröm har gått i uppfyllelse för henne.

Skagen över dagen!

Så vackert!

På museet

Vilar i trädgården

Grenen

Med fötterna i sanden


Ojojoj! Vad fantastiskt! Vad underbart! Så där helt perfekt!

Det var en helt överväldigande dag i Skagen. Vi njöt i fulla drag och bara var hela tiden.

Vi strosade, tittade, fikade, slappade och var på museeum. Precis som det ska vara när man är på semester. Vi gick på "Skagens museeum" för det ska man göra när man är där hade vi hört. Det var verkligen fint och roligt att se tavlorna på riktigt.

Efter turen på museet och fika innan dess så var vi väldigt trötta så vi gick ut i museets trädgård och vilade oss lite. Vi lade oss i gräset och sov helt enkelt. Hur slapp får man vara egentligen? Jo, på semester får man vara hur slapp som helst, tycker jag.

Magarna började kurra så vi promenerade bort och åt en bit mat. Satt länge och tittade på alla människor som gick förbi. Gott var det och mätta blev vi.

Sen bar det av till en utställning som vi sett innan men som vi båda tycker var helt fantastisk så vi tog det igen. "Jorden sett från himmlen" tror jag den heter. Den är helt fantastisk. Har ni möjlighet att se den någongång så rekommenderar jag den varmt.

När vi museeat klart tog vi bilen ut till Grenen. Nu skulle det promeneras, badas och kännas på hur Kattegat och Skagerack möts. Vilken strand! Hur vackert som helst. Vattnet var helt klart med solen som reflekterade i det. Jag var helt lycklig av att gå där med min man och bara känna mig glad hela tiden. Det är inte varje dag man har det så bra.

Vi tog oss ut till spetsen och kände lite på vattnet där. Tittade på det som man ska ha sett och gick tillbaka igen. Min man tog sig ett dopp och jag fotograferade istället, (är man en badkruka så är man).

In i bilen igen och till den tråkiga färjan för överfart till Sverige.

Summeringen av dagen är den att detta ska göras igen. Det var länge sedan jag upplevde ledigheten och semestern så avslappnad.

"Skagen över dagen" är toppen!

04 augusti 2006

Klockan är 02.16 på natten. Om ca tre timmar ska vi upp och åka till Skagen.

Är det ett skämt eller?

03 augusti 2006

Barnfri!!

Då var vi barnfria.

Nu ska vi gå ut och äta med några kompisar och njuta av att inte ha en liten tjej som kräver all uppmärksamhet. Man älskar de men ibland vill man vara utan. Så är det bara.

Funderar lite....

Jag är en sån där tjej som gillar att pyssla. Jag sitter gärna och syr, gör kort eller scrappar album.

Så fort jag får en stund över sätter jag mig i mitt sovrum där jag har monterat upp en grym arbetsbänk. Där har jag möjlighet att breda ut mig utan att det stör någon annan. Det är prefekt. Det bästa med det är att jag inte måste plocla undan emellan. Innan var jag förpassad till köksbordet och det var ju inte så lyckat eftersom så fort det var dag att äta var ju allt tvunget att tas bort. Det var mycket jobbigt!

Det jag funderar på är om jag kanske ska lägga upp det jag pysslat ihop här. Då blir det "I Dorrans värld och lite pyssel". Det kanske funkar?

Hmmm, jag får se. Har inte riktigt bestämt mig än.

Intensivt kan man säga!

Igår var det en intensiv dag. Jag är helt slut idag vilket känns lite jobbigt eftersom vi ska ha en barnfrikväll och då vill man ju vara pigg.

Gårdagen började med ett läkarbesök redan klockan åtta på morgonen. Jag är inte den som går till doktorn om jag inte blir piskad dit. Jag har haft så mycket med läkare att göra att jag är trött på det men ibland måste man. Hur det kom sig att jag tog mig till läkaren var att min pappa behövde gå han med och han är ännu värre än mig. (Nånstans får man ju allt ifrån) Så jag tvingade honom att ringa till läkaren, han har en privatläkare som tar hand om honom så fort han behöver tid. Han gjorde det och han bokade tid för oss båda. Väldigt bra. Då kunde vi piska varandra.

Väl där skickades pappa iväg på det han skulle göra och jag fick förklara mitt problem. Efter ett besök hos en naprapat hade jag fått veta att jag har höftledsinflammationer vilket är orsaken till att jag går omkring som en anka med ständig värk. Doktorn kollade och konstaterade att han haft rätt och det var dags för att spruta in kortison i min höftled. Inte roligt! En centimeter i diameter att sticka nålen i annars funkar det inte. Så hon letade och letade och hittade till slut platsen (är man lite rund om höfterna som jag är så är det svårare att hitta) och satte nålen. Ojojoj, vad det gjorde ont!!! Hon sa bara "vad bra, då har jag hittat rätt" Läkare är så empatiska.

Resulatatet av denna behandling är att inflammationerna ska försvinna. Förhoppningsvis. Men det första är att när kortisonet börjar jobba så gör det fasligt ont. Jag går nu och ser ut som om jag är gravid i 10 månaden. Jag rultar fram. Inte kul alls men det ska tydligen betyda att hon prickat rätt. Så kul hade jag det igår (idag med faktiskt).

Men jag gjorde kul saker också. Jag var på lunch med min kompis P som ska gifta sig på lördag. Vi har inte umgåtts så mycket det senaste så jag är inte bjuden på bröllopet men jag ville ju självklart göra något för henne. Det var supertrevligt att luncha ihop och hon sken som en sol. Hon är såååå lycklig!! Det är verkligen roligt att se henne så lycklig. Vi pratade i flera timmar.

På kvällen hade P bokat bord på restaurang för tjejkompisarna. Sista kvällen ute som ogift! Hon ville att jag skulle följa med så jag fick på kort varsel ordna med barnvakt. Så jag rusade iväg på restaurang med tjejer jag inte träffat på länge. Det var verkligen roligt att träffas och fira P tillsammans. Jag njöt av att vara på restaurang utan lilltjejen. Ibland är det bra skönt att "slippa" den lilla.

Intensiv dag måste jag säga.

I kväll ska nog mannen och jag gå ut och äta. Förhoppningsvis vill någon följa med oss. Och imorgon bär det av till Skagen utan barn. Vilken lyx.

Man ska avsluta semestern på topp.

31 juli 2006

Att vänta är inte min grej!

Jag avskyr att behöva sitta och vänta! Det gör mig tokig! Har man bestämt en tid så är det den som gäller. I min värld i alla fall.

Nu sitter jag och väntar på min pappa som sa att han skulle komma och hämta upp mig klockan ett. Jag vet att han inte kommer att vara gär förrän kvart över och ändå är jag klar på avtalad tid. Är det jag som gör fel i att vara klar i tid kan man undra? Jag undrar eftersom jag alltid får vänta. Alltid!

Det har blivit helt accepterat att vara sen. Det verkar så i alla fall för i min krets är det nästan bara jag som är punktlig överallt. Det är mycket störande att vara den som är först på plats varje gång. Det är pinsamt på något sätt men jag klarar inte av att vara sen. Jag ahr det inte i m ig helt enkelt. Jag lovar jag har försökt. Massor med gånger!

Just nu är det jobbigaste att det är min pappa som är sen. Det är ju han som har varit så noga med att tuta i mig att man ska vara i tid överallt. Han är aldrig i tid, nästan aldrig.

Som tur är kommer vi inte vara sena dit vi ska. Vi ska iväg på begravning och på begravning får man absolut inte vara försenad. Oj, vad pinsamt det skulle vara.

Så här sitter jag och sitter....

30 juli 2006

Tre och två solstolar....

Vilken skön helg det har varit. Vi åkte u till stugan med förhoppningar om att vi där skulle kunna sitta och slappa. Sånt kan man aldrig veta när man har en 20 månaders springtjej.

Men det var hur lyckat som helst. Lilltjejen roade sig själv och vi kunde lugnt sitta under plommonträdet i varsin solstol och läsa. Vi satt där previc hela dagen och hela kvällen. Det var helt underbart. Det var länge sedan vi satt så och bara slappade utan att behöva oroa oss för var lillan.

Jag läste ut två böcker, mannen en och lillan ja hon strövade runt och tittade på stenar och blommor. Hon var hur nöjd som helst. Härligt med en plats där hon kan röra sig fritt. Inga bilar.

Jag hoppas att vi åker ut igen innan sommaren är slut.

28 juli 2006

Lekande barn!

Vad underbart det är att se lilltjejen vara glad!

Just nu är vi hemma hos hennes kompis Ville. Lillan och jag är barnvakt åt honom. De leker helt fantastiskt och är båda hur lyckliga som helst. Själv blir jag så där lycklig som man blir när man är mamma och ens barn nöjda. Nöjda barn är bra barn.

Nu hoppas jag att kvällen fortsätter så här bra. Lekande barn och slappande mamma. Kan det bli bättre?

Det är så jag tror det är i himlen...

Vilken kväll! Jag är fortfarande helt lyrisk! Jag minns inte när jag gjorde något så roligt sist.

Jag var nere i Åsa, hos en kompis, och red. Sist jag red var för 15 år sedan och då var jag riktigt duktig. Jag brukade tävla i dressyr och älskade verkligen att vara hästtjej. Jag var tvungen att sluta rida för att jag hade så dålig rygg. Det var en stor sorg för mig så sen dess har jag knappt varit i närheten av hästar.

När jag hörde att R skulle ha hästar över sommaren tänkte jag att jag skulle passa på att ta mig en liten ridtur. Så med stor entusiasm och en hel del oro åkte jag ner igår kväll.Hästarna var hur söta som helst och det var så underbart att få känna sig som den där hästtjejen återigen. Jag hade glömt bort henne helt men igår kröp hon fram. Det är konstigt att man kan komma ihåg precis hur man gör saker som man inte gjort på så många år. Det satt som gjutet i ryggraden insåg jag snabbt.

Vi började med att cykla ut till hagen och den cykelturen är en historia för sig själv men den kanske jag kan ta en annan gång. Det var inte långt till hagen. När vi kom fram hämtade vi in hästarna och gjorde de fina. Ryktade och kratsade hovar och sen sadlade vi de och det var dags att ta sig till paddocken. R fick rida bort till paddocken för jag kände att det var lite läskigt att börja med att rida på bilvägen.

Men väl i paddocken var det min tur. Ojojojoj, jag har inte skrattat så på väldigt länge. Tårarna sprutadeoch jag tappade andan flera gånger. Jag hade varit orolig för att jag skulle ha glömt bort hur man gjorde när man red men jag hade missat att oroa mig för att sitta upp. Hjälp! Tänk att jag var så vig förr i tiden. Hur jag än försökte, det var många gånger, så kunde jag inte ta mig upp. Till slut fick R leda hästen fram till staketet och jag fick klättra upp där och ta mig upp i sadeln. Hur pinsamt var inte det??!!

Svindel! Satt man verkligen så högt upp förr? Det var allt lite vingligt till en början men jag tyckte att det började arta sig efter en stund. Jag red runt och testade mig fram och till min lycka kom jag ihåg en massa. Kommandona satt där de skulle sitta och hästen lydde. Wow! Vilken lycka. När jag ridit runt i paddocken en stund bar det ut på tur. Det är ju det som är livet - att rida ut.

Vi tog det ganska lugnt ute. Skrittade fram i sakta mak, travade en kort bit men mot slutet kom vi till en stor äng. Det började bubbla i mig och när lilla pållen förstod att vi skulle ut på ängen började han trippa så där skönt som hästar gör när de vet att det kommer blir roligt. Ute på ängen bar det av i galopp. Jag kände hur adrenalinet började pumpa i mig och lyckoruset sköt i höjden. Att galoppera på en äng utan några som helst begränsningar det är livet! Känslan av total frihet är speciell. Den upplever man inte så ofta. Jag ville inte sluta utan vi galopperade fram och tillbaka och runt, runt en bra stund.

När vi kom tillbaka till hagen var både jag och hästen svettiga. Det var helt underbart!

Jag hoppas att jag ska få rida snart igen. Ska nog ringa runt till ridhusen här i stan och se vad det kostar att ta lektioner nu för tiden. Det var det här jag var rädd för....att jag skulke få mersmak. Nu blir det dyrt!

27 juli 2006

Fördomarna flödar!

På spårvagnen på väg hem efter en kort tur på stan hamnade jag framför ett äldra par. De såg så där helt vanliga ut. De satt och diskuterade om de skulle gå av på Stigbergstorget eller Kaptensgatan. Värmen var tryckande så de försökte komma fram till vilken hållplats som var bäst för att slippa gå så långt. En helt vanlig konversation en helt vanlig dag.

Spårvagnen stannade på Järntorgets hållplats. Och som vanligt forsade det både på och av människor där. En somalisk familj kom springande för att hinna med. En mamma, en pappa och 4-5 barn. Jag räknade inte så noga. När denna familj kom på började det hagla, hagla ur munnarna på det äldra paret:

Kvinnan till mannen: "Se en hel familj svarta."
Mannen till kvinnan: "Ja se där. Vad många de är!"
K: "Nu ska du se att de inte kommer att stämpla."
M: "Nä, det gör de säkert inte. Det gör de aldrig de där."
K: "Ser du, de går bara på. Ingen stämplar. Nähänä, de behöver väl inte det."
M: "Jag bryr mig inte. Det är ju inte min spårvagn. Men vad många barn de har."
K: "Ja, de har ju det. Det är inget stopp på det heller."
M: "Hur betalar de det då?"
K: "De dör ju också men det verkar de inte bry sig om."

Ja, och så höll de på. Jag satt framför de och var helt chockad. Inte för att det egentligen är så ovanligt. Det är inte första gången jag hör sånt här men de satt så ohämmat och pratade. Det var väl det som störde mig mest.

Men visst är det konstigt? Vi har haft invandrare i Sverige i hur många år som helst och ändå pratar folk fortfarande så här. För mig är det helt ofattbart. Detta par har förmodligen bara dåliga erfarenheter av invandrare och det är väldigt synd. Det jag i och för sig tror är att de aldrig har pratat med en somalie så de har ingen aning om hur de är. De har skapat sig en uppfattning utifrån vad de har läst i tidningar och hört från andra. Så egentligen har vet de inget om de.

Men men, det är ju så vi människor fungerar tyvärr. Vi skapar oss en uppfattning och håller oss till den tills något händer som får oss att antingen ändra uppfattning eller få den styrkt. Så kommer det alltid att vara. Jag får väl leva med det helt enkelt.

26 juli 2006

Att shoppa väska och almanacka visade sig vara väldigt svårt!

Idag har jag varit för mig själv större delen av dagen. Lillan har lekt med pappa. Det har varit väldigt skönt.

Lite jobbigt att jag valde sommarens varmaste dag till att gå på stan. Det var i det varmaste laget att prova kläder men det gick. Jag var egentligen inte ute efter kläder men det är svårt att vara på stan utan att kika lite. Det var så länge sedan jag var på stan helt ensam så jag passade på. Man kan aldrig veta när det blir nästa gång. Att prova kläder med en ett och halvt åring i vagnen är inte en dans på rosor.

Det jag var ute efter var en almanacka och en väska. Jag tror att jag var inne i åtta väskaffärer och ingen av de kunde jag hitta den perfekta väskan. Tänk att det ska vara så svårt att hitta med tanke på hur många väskor det finns. Till slut hittade jag en men det krävde att jag åkte till Kållered och köpte den för de hade den inte i rätt färg i stan. Helt galet för en väska. Men vad gör man inte för att hitta väskan man älskar.

Att hitta en almanacka kan man tycka är enkelt men inte för mig. Den ska inte vara för stor eller för tjock. Det ska vara gott om plats att skriva på och det får inte vara ringpärm. Helst ska den se ut som en helt vanlig bok, vara tunn med mycket plats. Detta går ju inte som ni förtsår. Jag hittade faktiskt en som jag känner mig nöjd med men den är inte perfekt på något sätt.

Nu är jag redo att börja jobba men vad glad jag är att det är tre veckor kvar att njuta av sommaren. Oj, vad jag ska njuta!

Hur länge är det egentligen?

Jag bara undrar lite här. Har tänkt på detta ganska länge. Det är helt oviktigt men är man gift med min man så blir man varse om detta problem mest hela tiden.

Det jag funderar på är hur länge är snart egentligen. För att inte tala om strax och om en stund. Är det olika länge på de olika eller är det samma tid som gäller?Jag vet faktiskt inte. Jag har inte direkt suttit och klockat men för det mesta handlar det om längre tid än vad jag lägger in i alla tre orden.

Jag känner mig lite förvirrad över detta. Ibland är det riktigt frustrerande och ibland bryr jag mig helt enkelt inte alls.

25 juli 2006

Ibland känner man sig helpuckad!

Jag önskar att jag kunde lite mer om det här med datorer.

Jag vill fixa till min blogg lite men hur jag än gör så blir det inte som jag vill. Min man är inte hemma så jag sitter bara här och blir argare och argare. Detta är resultatet av att ha en mycket datakunnig man. Jag slutar anstränga mig och ber honom fixa.

Enkelt men inte alltid så bra...

Ett Staket. JIPPI!!!!!!!!

I vår trädgård har vi ett berg

eller

I vår trädgård har vi en liten kulle i sten. Denna kulle tillhör inte vår trädgård. Där brukar andra i vår förening sitta och grilla vilket är helt okej med mig. Det jobbiga har varit att de som grillar besökt vår trädgård för att utföra vissa behov och även använt den som soptipp. Aningen irriterande.

För ett antal år sedan bad vi om att få upp en privat tomt skylt. En sådan har vi nu men det tog tid innan den kom upp. Det har blivit bättre efter det men inte helt perfekt. I samband med att vi bad om skylten bad vi också om att det skulle sättas upp ett staket nedanför kullen. Detta skulle ordnas men ett tillstånd från kommunen krävdes.

Nu har tillståndet ÄNTLIGEN gått igenom och vi ska få ett staket. Jag är sååååå lycklig. Nu ska vi väl slippa oinbjudna gäster och vi kommer inte behöva oroa oss för att vår dotter ska ramla ner och slå ihjäl sig.

Så tack kommunen! 7 år senare har vi ett staket....eller snart kommer vi ha ett staket. Nu ska det bli intressant att se hur lång tid det kommer att ta att få upp det.

Glömt min blogg men är tillbaka nu....

Ja, vad säger man. I Dorrans värld har det varti ganska tyst ett tag. Fast egentligen har det inte det utan Dorran har bara varit lat och faktiskt helt glömt bort att hon startat en blogg. Idag, plötsligt, kom hon på det. Det är konstigt hur minnet fungerar. Det är ingen idé att komma med undanflykter. Det är ändå ingen som tror på de i alla fall.

Det har gått ett halvår, minst, sen sist och jag tänker inte alls sammanfatta vad som hänt. Nä, jag börjar här och nu.

Sommaren har varit fantastisk. Vilken sol! Vilken värme! Vi har plaskat, solat, lekt, bollat, gungat, slappat, ätit glass. Massa sånt man gör på sommaren. Det jobbiga med sommaren är att den tar slut. Det är inte dags för det än men ångesten börjar infinna sig. Tre veckor kvar på sommarlovet och sen drar det nya läsåret igång. Nya elever, nya föräldrar, samma bokstäver. Kul men hade inte haft något emot en evig sommar.

Idag har jag varit och shoppat lite. Eller nja, tanken var att jag skulle shoppa men jag tittade mest. Inför ett nytt läsår så har jag vissa traditioner. Det ska inhandlas en ny almanacka och en ny väska. Det går inte att påbörja ett nytt läsår utan en ny jobbväska. Det tror jag att alla vet egentligen men det är inte alla som verkligen följer denna oskrivna regel. Jag såg en som jag tror att jag älskar men min praktiska man tyckte att jag skulle strosa runt i lite fler affärer utifallatt jag hittar en annan väska som jag älskar. Jag sa "Okej jag gör nog det. Det kan vara bra." Så sa jag trots att jag vet att jag kommer att köpa den första jag såg. Till den regeln finns det inga undantag.

Nu tänker jag bli duktigare på att skriva. Jag lovar inget men jag ska göra ett gott försök.