Det är så jag tror det är i himlen...

Vilken kväll! Jag är fortfarande helt lyrisk! Jag minns inte när jag gjorde något så roligt sist.

Jag var nere i Åsa, hos en kompis, och red. Sist jag red var för 15 år sedan och då var jag riktigt duktig. Jag brukade tävla i dressyr och älskade verkligen att vara hästtjej. Jag var tvungen att sluta rida för att jag hade så dålig rygg. Det var en stor sorg för mig så sen dess har jag knappt varit i närheten av hästar.

När jag hörde att R skulle ha hästar över sommaren tänkte jag att jag skulle passa på att ta mig en liten ridtur. Så med stor entusiasm och en hel del oro åkte jag ner igår kväll.Hästarna var hur söta som helst och det var så underbart att få känna sig som den där hästtjejen återigen. Jag hade glömt bort henne helt men igår kröp hon fram. Det är konstigt att man kan komma ihåg precis hur man gör saker som man inte gjort på så många år. Det satt som gjutet i ryggraden insåg jag snabbt.

Vi började med att cykla ut till hagen och den cykelturen är en historia för sig själv men den kanske jag kan ta en annan gång. Det var inte långt till hagen. När vi kom fram hämtade vi in hästarna och gjorde de fina. Ryktade och kratsade hovar och sen sadlade vi de och det var dags att ta sig till paddocken. R fick rida bort till paddocken för jag kände att det var lite läskigt att börja med att rida på bilvägen.

Men väl i paddocken var det min tur. Ojojojoj, jag har inte skrattat så på väldigt länge. Tårarna sprutadeoch jag tappade andan flera gånger. Jag hade varit orolig för att jag skulle ha glömt bort hur man gjorde när man red men jag hade missat att oroa mig för att sitta upp. Hjälp! Tänk att jag var så vig förr i tiden. Hur jag än försökte, det var många gånger, så kunde jag inte ta mig upp. Till slut fick R leda hästen fram till staketet och jag fick klättra upp där och ta mig upp i sadeln. Hur pinsamt var inte det??!!

Svindel! Satt man verkligen så högt upp förr? Det var allt lite vingligt till en början men jag tyckte att det började arta sig efter en stund. Jag red runt och testade mig fram och till min lycka kom jag ihåg en massa. Kommandona satt där de skulle sitta och hästen lydde. Wow! Vilken lycka. När jag ridit runt i paddocken en stund bar det ut på tur. Det är ju det som är livet - att rida ut.

Vi tog det ganska lugnt ute. Skrittade fram i sakta mak, travade en kort bit men mot slutet kom vi till en stor äng. Det började bubbla i mig och när lilla pållen förstod att vi skulle ut på ängen började han trippa så där skönt som hästar gör när de vet att det kommer blir roligt. Ute på ängen bar det av i galopp. Jag kände hur adrenalinet började pumpa i mig och lyckoruset sköt i höjden. Att galoppera på en äng utan några som helst begränsningar det är livet! Känslan av total frihet är speciell. Den upplever man inte så ofta. Jag ville inte sluta utan vi galopperade fram och tillbaka och runt, runt en bra stund.

När vi kom tillbaka till hagen var både jag och hästen svettiga. Det var helt underbart!

Jag hoppas att jag ska få rida snart igen. Ska nog ringa runt till ridhusen här i stan och se vad det kostar att ta lektioner nu för tiden. Det var det här jag var rädd för....att jag skulke få mersmak. Nu blir det dyrt!