Förintelsens årsdag.

I dag är det förintelsens årsdag. Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt inlägg om allt det hemska som hände under andra världskriget men det tänker jag inte. Jag gör det inte för att jag skulle inte veta vad jag ska ta upp och inte. Hur kan man välja? Alla dessa människor som led. Så som människor gör när det är krig. Krig undgår ingen. Det spelar ingen roll vilken sida du råkar vara på så är det svårt. Judarna, zigenarna, de homosexuella, de religiösa, de handikappade, de udda, tyskarna och de som sa emot. Ingen gick säker. Övertygade eller livrädda tyska gjorde vad de var tillsagda för hur skulle det gå för dem och deras familjer annars? När det är krig försvarar man sig på alla sätt möjliga. Det fanns de som vågade att säga ifrån, som gjorde helt otroliga hjältedåd för att rädda de jagade från döden. Tack till alla er för ert mod och er starka vilja att göra det rätta men ändå inte ett slag på handen på de som inte vågade. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva under krig och jag hoppas innerligt att jag ska slippa. Jag är inte rätt person att döma någon. Jag har ingen aning hur jag själv skulle ha agerat.

De som överlevde kriget ställer sig alla samma fråga: varför överlevde just jag? Detta är en fråga de lever med hela livet tillsammans med sina hemska minnen. De vrider och vänder på det om och om igen och kan inte förstå vad det var som gjorde att de blev skonade från döden. Inte skonade från hemskheterna men räddade från den död som så många inte kom undan. Det är hemskt att leva hela sitt liv med dåligt samvete för att man överlevt.

Som sagt, det finns hur mycket som helst att säga om allt detta som hände. Den enda uppmaning jag har är: GLÖM INTE! Vad ni än gör så GLÖM INTE.

Räkfrossa!

Vi var hos systern igår och frossade i räkor och annat gott. Det var fantastiskt trevligt att komma till ett vackert uppdukat bord fullt med godsaker. En fröjd.

Räkor fanns det så det räckte och blev över. Jag skalade och skalade och sen skalade jag lite till.


Västerbottenpajen var helt underbar. I den hade systern lagt kantareller som hon plockat i sin egen trädgård. Hur galet är inte det? Kantareller i trädgården. Jag är mycket avis.

För min del är avocado ett måste på räkmackan.

Systern hade vispat ihop ett otroligt god aioli som hon själv tyckte var för stark men för mig var den helt perfekt.

Till efterrätt åt vi cheescakebrownie (som jag bakat) med jordgubbar.

Här hade jag visst lite för bråttom med att få i mig kakan så jag missade att ändra inställningarna på kameran. Kakan var god.


Det var en trevlig kväll med massor med prat om roliga och trevliga saker. Det kan behöver efter att bilderna och berättelserna från allt det hemska i Norge. Det är så ofattbart så man vill gömma sig lite och försöka se till allt det där som är så bra. Det finns fler goda och underbara människor än vad det finns galningar som tror att de har rätt till att ha makt över våra liv. De är få men kan förgöra så många. Vi som inte är en av dem får försöka höja oss över dessa människor och göra det vi kan för få det som är bra att upphäva det dåliga. Vi kan inte få tillbaka de som redan förlorat sina liv men vi kan lysa upp livet för de som finns omkring oss. Så låt oss lysa lite extra!

Norge.

Jag vet inte vad man ska säga. Jag vet bara hur det känns. Det är hemskt. Tragiskt. Ofattbart. Overkligt. Sorgligt. Hjärtskärande. Allt på en gång. Ingen känsla mindre än den andra. Fruktansvärt.

Jag skickar mina tankar till norrmännen. Till alla som drabbats på ett eller annat sätt. De som sörjer döda. De som sörjer sitt land. De som sörjer de förstörda platserna.

En av mina allra käraste vänner har varit på semester i Oslo. Skulle åka hem på fredagen. Det visste jag men inget om hon kommit hem eller inte. Jag hör nyheterna på tvn och bara skriker NEEEJ rakt ut och skrämmer halvt ihjäl min syster som sitter bredvid. Pratar med kompisen senare och får veta att hon är hemma. Att de åkt hem vid lunchtid och missat allt. Att hon nu sitter med den overkliga känslan av att ha kunnat vara där om de stannat en dag till som de ville men inte kunde. Jag känner så väl igen den känslan. Tankarna som kommer om vad man skulle gjort om man varit där om inte omständigheterna hade gjort att man redan var någon annanstans. För mig rullas den 11:e september i NY upp i huvudet igen och kroppen känner igen hur det kändes. Jag är så tacksam för omständigheter som gör att man är på en annan plats än vad man hade tänkt sig eller skulle ha varit om det inte hade varit för att. Jag är tacksam till " för att".

Norge, mina tankar är med er!

Det här med politik...

Det är val snart ifall ni har missat det. Det har inte jag. Jag är så trött på det så jag vill kräkas och då har jag inte lagt ner nästan någon som helst tid på det. Jag blir bara trött och irriterad på alla puckon som tycker så mycket hela tiden. Sån är jag.

Jag förstår absolut att politik är viktigt och att det är bra att ha bra människor som leder vårt land men är de verkligen så olika varandra. Jag vet inte riktigt. Jag tycker bara alla är galna och ska bräcka varandra hela tiden. Och dessutom hamnar de i bråk. Hur smart är det? Ser ju inte så bra ut kan jag tycka. Går inte politik ut på att man har olika åsikter om saker och ting? Det trodde jag.

Jag tänker inte alls gå in på vad jag tycker och vad jag ska rösta på. De som känner mig vet och ni andra är nog inte intresserade i alla fall. Jag säger bara att jag tycker inte som de flesta andra och det ska man akta sig för.

Mycket arg!

I går klagade Myran på ont i magen större delen av dagen och var lite allmänt trött och gnällig. Eftersom hon har ont i magen lite då och då tog jag inte så stor notis på det. Men på kvällen blev det värre. Mycket värre. Hon låg i soffan och kved och vred sig. Man fick inte lov att röra vid henne och absolut inte magen. Hon ville inget annat än ligga ner.

Vi la henne som vanligt och tänkte att kanske går det över. Vi får se. Hon somnade ganska direkt och sov ett tag. Sen vaknade hon. Hon vaknade gråtandes och med hemska smärtor och plötsligt hade hon hög feber. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att ta henne till en doktor för det kändes inte som en normalförlopp. I alla fall inte för Myran.

Vi åkte in till barnakuten på Östra. Och nu kommer det jag är arg över. Grrr, vad arg jag är! Först och främst får vi vänta på att träffa inskrivande sköterska i en timme. Trots buksmärtor! Sen när det väl är vår tur träffar vi den mest arroganta, nonchalanta och ointresserade människa på planenten. Hon börjar med att säga: "Ja , i natt är det 7 timmars väntetid. Kul att komma till jobbet och höra det" och sen bara fortsätter det kan man säga. Jag förklarar symtomen och tanten säger: "Ja föräldrar brukar komma in med sina barn som har förstoppning eller en fis på tvären som vi säger. " Varpå jag säger: "Men det är inte vad detta handlar om. Hon har varit på toaletten idag" Och då säger människan: "Ja, ni föräldrar brukar säga det" Och hon fortsätter: "Ja blindtarm kan det i alla fall inte vara för det får man inte så fort." Jag har haft blindtarmsinflammation och jag blev dålig samma dag som jag opererade mig så det är inte sant. Tanten bad Myran kissa i en mugg vilket jag med mycket övertalning lyckades få henne att göra och sen gick hon iväg med muggen. Och sen var hon borta. Läääänge!

Efter kanske 1½ timme tyckte vi att det hade gått onödigt långt för att kolla en sticka i en mugg med urin så jag gick för att se om jag kunde hitta sköterskan. Jag ser henne och försöker få kontakt med henne eftersom jag ju inte får gå in på sköterske"stationen". Jag står där ganska länge och pockar på uppmärksamhet. När hon ser mig, till slut, tittar hon på mig och vänder mig ryggen. Jag går arg som ett åskmoln därifrån och skickar Myrans pappa för att prata med henne. Han står också länge men till slut måste hon gå därifrån för att göra något. Och jag hör honom fråga: "Hur går det?" Hon svarar: "Jo tack det går bra. Hur går det själv?" (Tänk er den drygaste rösten i världen när detta sägs.) Och så säger hon vidare att hon faktiskt inte har tid med att kontrollera prover och att det är massa timmars väntetid och att han kan gå till barnssjuksköterskan och fråga henne. Det gör han och får ett mycket vänligt bemötande.

Det visar sig vara lite för höga värden på några konstiga saker i urinen som jag inte vet vad de heter. Men det var inte som det skulle i alla fall. Ha! Det var ingen fis på tvären! Vad var det jag sa ville jag skrika men det gjorde jag inte för jag är ju en så samlad person som snällt fogar mig. Jag pratade med barnsköterskan och vi bestämde att istället för att vi skulle sitta där på akuten hela natten så skulle jag ringa vårdcentralen på morgonen och få tid där istället. Jag fick med mig en lapp med alla provvärden på. Om hon skulle bli sämre under natten så kunde vi ju komma in igen.

Vi gick arga därifån.

I dag fick vi en tid på vårdcentralen och vi gick dit. Doktorn tittade på lappen och lyssnade till symtomförloppet och sa att det såg ut att handla om urinvägsinfektion. Vi fick pencillin utskrivet och vi gick hem. Snabbt och smidigt och trevligt.

Jag har slut på mitt tålamod när det kommer till den svenska vården. Faktiskt tror jag att jag vid nästa negativa incident, som jag med säkerhet vet kommer att inträffa, kommer att totalt explodera av ilska, Den personen som råkar ut för mig då kommer det var vara synd om. Mycket synd om!