Norge.

Jag vet inte vad man ska säga. Jag vet bara hur det känns. Det är hemskt. Tragiskt. Ofattbart. Overkligt. Sorgligt. Hjärtskärande. Allt på en gång. Ingen känsla mindre än den andra. Fruktansvärt.

Jag skickar mina tankar till norrmännen. Till alla som drabbats på ett eller annat sätt. De som sörjer döda. De som sörjer sitt land. De som sörjer de förstörda platserna.

En av mina allra käraste vänner har varit på semester i Oslo. Skulle åka hem på fredagen. Det visste jag men inget om hon kommit hem eller inte. Jag hör nyheterna på tvn och bara skriker NEEEJ rakt ut och skrämmer halvt ihjäl min syster som sitter bredvid. Pratar med kompisen senare och får veta att hon är hemma. Att de åkt hem vid lunchtid och missat allt. Att hon nu sitter med den overkliga känslan av att ha kunnat vara där om de stannat en dag till som de ville men inte kunde. Jag känner så väl igen den känslan. Tankarna som kommer om vad man skulle gjort om man varit där om inte omständigheterna hade gjort att man redan var någon annanstans. För mig rullas den 11:e september i NY upp i huvudet igen och kroppen känner igen hur det kändes. Jag är så tacksam för omständigheter som gör att man är på en annan plats än vad man hade tänkt sig eller skulle ha varit om det inte hade varit för att. Jag är tacksam till " för att".

Norge, mina tankar är med er!