En dag på landet.

Lite pirrigt var det allt att åka iväg och träffa Mirethe som min barndomsvän heter. Jag har inga problem med att prata med människor men man vet ju aldrig riktigt hur det ska bli. Kommer vi ha något att prata om? Hur kommer det att kännas? Vad ska vi göra? Ja, alla dessa frågor som man kan fundera på innan man ses men som har en tendens att få sitt svar väldigt snabbt.

Jag bakade lite kakor innan vi åkte. Tänkte att det ju alltid är trevligt att ha något med sig när man går på besök. Lite kakor och mitt älskade te fick det bli.

Jag var lite rädd att jag inte skulle hitta men vägbeskrivningen var perfekt och jag svängde in på rätt grusväg till rätt hus. Jag kände igen mig vilket kändes väldigt konstigt för att vara mig. Jag har inget som helst lokalsinne och dessutom har jag ett fasligt dåligt minne men av någon anledning har just detta hus etsat sig fast i mitt minne. Huset såg ut som jag mindes. Det låg som jag trodde att det låg och trädgården såg ut som i mitt huvud. Det kändes tryggt.


Mest satt vi utomhus i den gigantiska trädgården. Barnen lekte runt i kring och verkade vara glada. Mirethe har fyra barn så Stella hade riktigt roligt. Noel var väldigt nöjd med att leka med hunden Freja.


Barnen var igång hela tiden så det var inte lätt att få de att fastna på kort. Här leker de jage med hunden. Stella var självklart också överlycklig över att det fanns en hund att leka med.

Noel höll mest till i vinbärsbuskarna.


Det var verkligen en lyckad dag. Fint väder och trevligt sällskap. Det är alltid härligt att vara ute på landet. Åkrar så långt ögat når är inte vad jag ser här hemma precis. Jag är glad att vi bestämde oss för att träffas. Jag är säker på att vi ses igen. Det tar faktiskt tid att prata ikapp 25 år.