Det här med antirynk.

Jag tycker att det är vackert med rynkor. Ett rynkigt ansikte säger så mycket om en kvinnas liv. Allt det där hon glatt sig åt syns i skrattrynkan medan det som bekymrat henne syns i rynkorna i pannan. Det finns alla typer av rynkor. Rynkor för att man kisat för mycket för solen eller för att man ständigt ler eller skrattar mycket eller oroar sig en aning för mycket. Många varianter som ger spår i ansiktet och berättar en fin livshistoria.

Men saken är den att detta är vackert på andra. Inte på mig. Just nu känns det som jag ser en ny rynka varje dag. En här och en där. Det senaste är det mina händer jag går och tittar på mest. De börjar se lite gamla ut. Sådär använda. Inte så att jag känner att det är ett problem men något jag kanske skulle vilja bromsa.

När min mamma var här senast frågade jag henne vad hon har använt i ansiktet för hon har i stort sett inga rynkor alls. Hon tog upp en tub ur väskan som hon köpt på apoteket, nästan gratis. Den här säger hon glatt. Billigt och bra. Sedan sa hon att hon väl egentligen inte tror så mycket på det där med krämer men att det är bra med fukt och att det nog mest sitter i generna. Det lät väldigt uppmuntrande tycker jag. På min mammas sida ser de flesta kvinnor väldigt släta ut även upp i åldrarna. Det känns tryggt.

Nu har jag köpt samma tub. Den står och väntar på att bli använd. Det är en sådan där med lite färg i också så man blir lite lätt sminkad samtidigt. Jag är inte helt säker på att jag kommer gilla det för jag har redan en foundation som jag älskar men allt är värt att testas.

Vilka problem vi ska behöva dras med här i livet. Rynkor liksom! Behövs dom verkligen