Förintelsens årsdag.

I dag är det förintelsens årsdag. Jag skulle kunna skriva ett väldigt långt inlägg om allt det hemska som hände under andra världskriget men det tänker jag inte. Jag gör det inte för att jag skulle inte veta vad jag ska ta upp och inte. Hur kan man välja? Alla dessa människor som led. Så som människor gör när det är krig. Krig undgår ingen. Det spelar ingen roll vilken sida du råkar vara på så är det svårt. Judarna, zigenarna, de homosexuella, de religiösa, de handikappade, de udda, tyskarna och de som sa emot. Ingen gick säker. Övertygade eller livrädda tyska gjorde vad de var tillsagda för hur skulle det gå för dem och deras familjer annars? När det är krig försvarar man sig på alla sätt möjliga. Det fanns de som vågade att säga ifrån, som gjorde helt otroliga hjältedåd för att rädda de jagade från döden. Tack till alla er för ert mod och er starka vilja att göra det rätta men ändå inte ett slag på handen på de som inte vågade. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva under krig och jag hoppas innerligt att jag ska slippa. Jag är inte rätt person att döma någon. Jag har ingen aning hur jag själv skulle ha agerat.

De som överlevde kriget ställer sig alla samma fråga: varför överlevde just jag? Detta är en fråga de lever med hela livet tillsammans med sina hemska minnen. De vrider och vänder på det om och om igen och kan inte förstå vad det var som gjorde att de blev skonade från döden. Inte skonade från hemskheterna men räddade från den död som så många inte kom undan. Det är hemskt att leva hela sitt liv med dåligt samvete för att man överlevt.

Som sagt, det finns hur mycket som helst att säga om allt detta som hände. Den enda uppmaning jag har är: GLÖM INTE! Vad ni än gör så GLÖM INTE.