Sömnbristen är total och bedövande.

Dagen har börjat efter en rekordnatt av Noel. Nej, inte i hur mycket han har sovit utan i vakentimmar. Han somnade 20.30 vilket är en väldigt bra tid och vaknade igen klockan 22.00 och var pigg och fick därför vara uppe (det är ingen som helst idé att ens försöka lägga honom igen) och leka. Vid midnatt var det dags för sängen igen och jag och pappan gick och la oss och såg fram emot mycket välbehövlig sömn. Men så blev det inte. Noel vaknade igen klockan ett och höll på och skrek och bråkade till klockan fem. Han somnade till slut i vår säng tätt tryckt intill mig. Klockan sju var det dags att gå upp för att få Stella till skolan. Två timmar sömn är inte vad jag kallar tillräckligt.

Jag har nått gränsen när det kommer till Noels sömn nu känner jag. Det finns ingenting som får honom att komma in i en bra sovrytm som innefattar ett bra antal timmar. Vi har försökt allt. Testat de flesta knep. Ingenting fungerar på den här killen. Han anser inte att han behöver sova mycket mer än 6-8 timmar per dygn. Saken är den att han mår bra. Han är en pigg och glad kille för det mesta. Men jag är ingen pigg och glad mamma. Jag är trött och klarar inte av att göra de enklaste saker längre. Allt är för mycket. Två år utan sömn resulterar, utan undantag skulle jag tro, i depression. Sömn är en livsnödvändighet. Jag vet inte längre vad jag ska hitta på. Att lägga sig tidigt på kvällen för att han vaknar tidigt på morgonen fungerar inte eftersom han ju allt som oftast vaknar igen klockan 22.00 så det finns inga marginaler. Nu brukar ju inte nätterna vara riktigt illa som den här. Oftast får jag sova minst fyra timmar men för vem är det tillräckligt? Jag jublar när jag fått sova sex timmar i ett svep. Inte för att sex timmar heller är tillräckligt för mig men det är i alla fall en okej mängd för att kunna leva. Jag är helt beroende av att sova på dagen så de dagarna det inte är möjligt är jag ett vrak. Nu har det gått så långt att jag planerar att boka in en tid hos min läkare och se till att få antidepressiva. För mig är det illa. Jag är inte en lyckopillerperson. Jag har väldigt svårt för den typen av medicin och gör allt jag kan för att slippa men jag kan inte gå utan längre. Jag klarar inte vardagen. Att gråta utan anledning är inte okej. Att på en dag inte ens orka ställa in disken i diskmaskinen är inte okej. Att tycka att en promenad är det jobbigaste man kan tänka sig är inte okej. Det är inte okej att se världen i en dimma när den är så vacker. Även en stormig dag är vacker när dimman för ögonen är borta. Livet är inte lätt för någon och det är helt upp till oss själva att se till att det liv man har är det bästa man kan tänka sig. Man är sin egen lyckas smed så är det bara och just nu verkar det som antidepressiv medicin är min lyckas smed. Sömnbristen är total och bedövande. Jag är på väg att sluta existera.