Ibland längtar jag så det gör ont.

Ibland längtar jag så det gör ont till det som är mitt andra hem. Den plats jag bara bodde på i ett år men som jag kom att älska. Det har gått tjugo år sedan dess nu. I augusti. Ett skolår i USA i en stad som kanske inte var den roligaste i världen, Detroit, men där jag lärde känna människor som jag bär med mig i mitt hjärta alltid. Vänner för livet och en andra familj som jag ständigt saknar. Det är ett helt stort oändligt hav mellan oss och en massa tusen pengar. Pengar som jag inte har. Min amerikanska familj bor nu på tre olika ställen, spridda över landet så det skulle vara svårt att bestämma vart jag skulle åka. Till Detroit där jag har massor med vänner eller till någon av familjemedlemmarnas hem. Helst skulle jag åka till alla ställena men då får jag vinna på lotto först.

Att längta efter människor man älskar är svårt och fantastiskt på samma gång. Svårt för jag har ingen aning om när jag får träffa alla igen men fantastiskt för det att jag har dem gör mig rik. En dag någon gång framöver kommer jag ha möjlighet att åka dit igen och då ska jag frossa i allt det där som jag saknar. Prata med alla, äta allt det där goda som inte finns här och shoppa loss.

Jag önskar verkligen att USA låg lite närmare eller att det inte var så fasligt dyrt att ta sig dit.

 To my American family and all my friend over there. I miss you very very much. It's been almost twenty years now since I lived there but I remember everything. It's ten years since I saw most of you last and I hope I can come and see you soon but I don't know how I will manage it but I will come up with something. I have to.