Mycket arg!

I går klagade Myran på ont i magen större delen av dagen och var lite allmänt trött och gnällig. Eftersom hon har ont i magen lite då och då tog jag inte så stor notis på det. Men på kvällen blev det värre. Mycket värre. Hon låg i soffan och kved och vred sig. Man fick inte lov att röra vid henne och absolut inte magen. Hon ville inget annat än ligga ner.

Vi la henne som vanligt och tänkte att kanske går det över. Vi får se. Hon somnade ganska direkt och sov ett tag. Sen vaknade hon. Hon vaknade gråtandes och med hemska smärtor och plötsligt hade hon hög feber. Jag bestämde mig för att det nog var bäst att ta henne till en doktor för det kändes inte som en normalförlopp. I alla fall inte för Myran.

Vi åkte in till barnakuten på Östra. Och nu kommer det jag är arg över. Grrr, vad arg jag är! Först och främst får vi vänta på att träffa inskrivande sköterska i en timme. Trots buksmärtor! Sen när det väl är vår tur träffar vi den mest arroganta, nonchalanta och ointresserade människa på planenten. Hon börjar med att säga: "Ja , i natt är det 7 timmars väntetid. Kul att komma till jobbet och höra det" och sen bara fortsätter det kan man säga. Jag förklarar symtomen och tanten säger: "Ja föräldrar brukar komma in med sina barn som har förstoppning eller en fis på tvären som vi säger. " Varpå jag säger: "Men det är inte vad detta handlar om. Hon har varit på toaletten idag" Och då säger människan: "Ja, ni föräldrar brukar säga det" Och hon fortsätter: "Ja blindtarm kan det i alla fall inte vara för det får man inte så fort." Jag har haft blindtarmsinflammation och jag blev dålig samma dag som jag opererade mig så det är inte sant. Tanten bad Myran kissa i en mugg vilket jag med mycket övertalning lyckades få henne att göra och sen gick hon iväg med muggen. Och sen var hon borta. Läääänge!

Efter kanske 1½ timme tyckte vi att det hade gått onödigt långt för att kolla en sticka i en mugg med urin så jag gick för att se om jag kunde hitta sköterskan. Jag ser henne och försöker få kontakt med henne eftersom jag ju inte får gå in på sköterske"stationen". Jag står där ganska länge och pockar på uppmärksamhet. När hon ser mig, till slut, tittar hon på mig och vänder mig ryggen. Jag går arg som ett åskmoln därifrån och skickar Myrans pappa för att prata med henne. Han står också länge men till slut måste hon gå därifrån för att göra något. Och jag hör honom fråga: "Hur går det?" Hon svarar: "Jo tack det går bra. Hur går det själv?" (Tänk er den drygaste rösten i världen när detta sägs.) Och så säger hon vidare att hon faktiskt inte har tid med att kontrollera prover och att det är massa timmars väntetid och att han kan gå till barnssjuksköterskan och fråga henne. Det gör han och får ett mycket vänligt bemötande.

Det visar sig vara lite för höga värden på några konstiga saker i urinen som jag inte vet vad de heter. Men det var inte som det skulle i alla fall. Ha! Det var ingen fis på tvären! Vad var det jag sa ville jag skrika men det gjorde jag inte för jag är ju en så samlad person som snällt fogar mig. Jag pratade med barnsköterskan och vi bestämde att istället för att vi skulle sitta där på akuten hela natten så skulle jag ringa vårdcentralen på morgonen och få tid där istället. Jag fick med mig en lapp med alla provvärden på. Om hon skulle bli sämre under natten så kunde vi ju komma in igen.

Vi gick arga därifån.

I dag fick vi en tid på vårdcentralen och vi gick dit. Doktorn tittade på lappen och lyssnade till symtomförloppet och sa att det såg ut att handla om urinvägsinfektion. Vi fick pencillin utskrivet och vi gick hem. Snabbt och smidigt och trevligt.

Jag har slut på mitt tålamod när det kommer till den svenska vården. Faktiskt tror jag att jag vid nästa negativa incident, som jag med säkerhet vet kommer att inträffa, kommer att totalt explodera av ilska, Den personen som råkar ut för mig då kommer det var vara synd om. Mycket synd om!