Uppsala, surrealism och ugglor...

Förra tisdagen, 6 maj, packade tre glada, lyckliga, barnfria mammor in sig i en bil för att tillsammans åka på resa till Uppsala. Stämningen var uppsluppen. Alla skrattade och såg så fram emot allt skoj som de hade planerat. Ena mamman planerade att sitta i arkiv och läsa gamla brev, den andra att shoppa loss massor och den tredje skulle se Domkyrkan. Stora planer!

Resan upp gick hur bra som helst. Samtalsämnena avlöste varandra. Inte en tyst stund. Vädret var fint så det var inga problem att ta sig fram och vägarna var relativt bilfria. Precis när alla kände att det var dags för mat kom vi till Laxå och ett Burger King dök upp precis som vi önskade och alla hoppade glatt ur bilen. Hamburgarna var goda och lökringarna likaså. Laxå är bra tycker de!

Så började Uppsala skyltarna dyka upp och mammorna började känna sig pirriga. Nu var de nära. Nu var det nästan verklighet. Två nätter utan barn och två dagar med shopping och besök i arkiv på handskriftsenheten. Bilen kör in i Uppsala. De möts av en ambulans i full fart, en ICA som är öppen till 23.30 (sånna affärer finns det inte i Gbg)och alla kände sig trygga när de körde förbi Uppsalas kapell.

Att hitta till vandrarhemmet var lite trixigt. Trots att vandrarhemmet kördes förbi minst en gång var alla lyckliga. Väskor bars in i ett rum som kändes väldigt bra. Till och med toalett med dusch på rummet. Vilken lyx! Det bäddades och skrattades åt den ena mamman som har så mycket konstigt för sig när hon reser och sover borta. Sen satts det på sängarna och pratades lite för länge innan lamporna släcktes och alla mammorna somnade.

På onsdagmorgonen vaknade alla ungefär samtidigt. Det tog en bra stund att göra sig klar för frukost. En fick plötsligt bråttom ut för att äta. Mat och sovklockan ringde och då gäller det att rusa. Vi andra rusade efter. Frukosten började bra. Alla satte sig till rätta och njöt av att äta i lugn och ro...men ungefär här ändrar resan ton. Det går från uppsluppenhet till surrealism.

En mamma blir sjuk, inget ovanligt men jobbigt, och hon tar sig till sängen för att vila. Alla tänker: detta går snart över. Om ett par timmar är vi ute på stan och gör allt det där vi tänkt göra. Men så blev det inte.

Mammorna blev mer och mer missmodiga och den sjuka mamman blev bara sjukare. Det ville inte släppa, vägrade gå över. De friska mammorna kände sig maktlösa och ingen visste vad de skulle göra för att det skulle bli bra igen. Det bads och det gräts.

Då kom en på att ringa till kapellet för att se om det fanns någon där som kunde komma och ge sjukligen en välsignelse men det var ingen där. Datorn halades fram och tack vare trådlöst nätverk hittades numret till missionskontoret Sverige. Snabbt som attans ringdes det dit för att få numret till missionärerna i Uppsala. Sen ringdes det till missionärerna och de lovade att komma på en halvtimme. Alla kände sig lättade och tänkte att nu kommer det att bli bättre.

Som utlovat kom missionärerna efter en halvtimme. Mammorna var så tacksamma att de grät allihop.