1999-2009

Jag är inte den nostalgiska typen. Alltså jag ser gärna tillbaka på saker som jag varit med om och pratar gärna om det. Men jag sitter inte och är så där romantisk och gråtig och så när jag tänker tillbaka.

Trodde jag! Tills jag sålde min lägenhet och tillbringar kvällen före överlämningen med att gråta.

I måndags kväll var vi och skulle städa ur lägenheten. Jag började duktigt att feja i köket. Kom en bit men sedan tog orken slut. Jag tog slut. Jag dog som jag brukar säga.

Så medan Mikael duktigt städade vidare gick jag bara runt från rum till rum. I början var det okej men sen blev det värre och värre. Jag började höra ljud som inte fanns. Ljud som lilla Stella när hon grät från sin spjälsäng. Eller Tellus, hunden, hoppa ner från soffan när jag öppnade kylskåpet och tog ut osten. Jag kunde höra småfåglar kvittra trots att klockan var elva på kvällen och jag kunde höra tjejernas fniss på en av våra tjejkvällar.

I alla fall så satt jag i min säng igår kväll när Mikael var iväg och fortsatte att städa i lägenheten. Jag klarade inte av att följa med. Löjligt jag vet men ibland är man lite löjlig. Så jag sitter där i sängen och gråter över min lägenhet som ju alla som känner mig vet att jag älskar. Jag satt och mindes saker jag gjort där. Allt det där man vill minnas i alla fall. Det tråkiga lämnade jag ute. Det blev ganska jobbigt. Jag tror att jag lyckades klämma in 10 år på min halvtimme down memory lane.

Det kändes bättre efteråt!

I dag har vi varit på banken och officiellt lämnat över lägenheten till näste ägare. Han har nu alla nycklar. Jag har inga. Jag kan inte komma in längre. Det kändes bra.

Nu bor jag här i vårt fantastiskt trevliga radhus som jag också älskar och bara kommer att älska mer med tiden det vet jag. Det är så det är. Man kan bo vart som helst bara man har de man älskar omkring sig och det har jag så jag är mer än nöjd.

Jag är välsignad och tacksam!