Livet! Livet! (med andra ord en hel del gnäll)

Så var det torsdag igen. Tiden går så fort känner jag. Jag hinner inte riktigt med.

Och eftersom det är torsdag så sitter jag här i soffan och laddar inför storstädningen. Hur lång tid laddningen kommer ta det kan man inte veta i förväg.

Igår hade jag en mycket bra dag och en mycket dålig dag. Samtidigt. Spännande eller hur? Jag vaknade på gott humör, utvilad och redo att ta tag i ett väntande pyssel. Äntligen skulle min skylt som jag hållt på med i ett par veckor nu få text på sig. Jag kände att även skylten längtade. Jag stämplade och njöt av att ha så roligt. Så roligt som man har när man skapar något. Om ni inte vet hur den känslan känns så kräver jag att ni ställer er och gör något kreativt. Skylten blev hur fin som helst och jag var hög av att jag blivit klar. Jag fortsatte vidare till nästa projekt. Det har jag inte kommit så långt på än. Är mest i tänkarstadiet men även det är roande. Men...så händer det. Det som förstör hela min dag och resulterar i att jag istället för att vara bubblande glad går och surar. Jag inser att jag stavat fel på ett av orden på skylten!! Gaaah! Sånt man inte ser när man står en millimeter från texten. Man blir ordblind. Grrrrr! Idag ska jag göra om hela skylten så att den blir rätt och vi kan sätta upp den i hallen där den ska hänga. Där jag har tänkt att den ska vara i ett års tid nu.

Jag vet att det är löjligt att bli arg för en sådan sak men sån är jag. Jag blir så väldigt besviken när jag jag känner att jag lyckats med något och så visar det sig att det var fel i alla fall. Ett nederlag.

Det sista när jag har haft ont har det känts så ganska ofta. Jag är trött och frustrerad på att inte klara av någonting. Jag kan inte bära på Noel för jag orkar inte hålla mig uppe på mina ben med extra tyngd i armarna. Jag kan inte hjälpa till som jag vill hemma så min fantastiske man får ta det största lasset och det känns pissigt rent ut sagt. Och det att jag har ont hela tiden gör att mitt tålamod med Myran blir sämre. Det är många fler saker av den här typen men jag vill inte tråka er med mitt men allt tillsammans gör att jag känner mig ganska nere. Inte långt ner i skorna nere men nere. Jag är så trött på att ha ont. Jag har haft ont i nio månader nu och jag trodde faktiskt att jag inte skulle ha ont så här länge efter graviditeten. Men tji fick jag.

Livet! Livet! som min kompis och jag brukar säga när vi känner att vi klagar för mycket och det är dags att gå över till roligare saker än bara oss själva och vårt hemska liv.

Men men, livet är ju som det är och vi kan inte påverka varje del av det. Det är en del av tjusningen att leva men visst kan jag tycka att det är orättvist ibland.

Idag tänker jag njuta av att våren börjar att bryta sig fram. Inte mycket idag, för idag ligger dimman tätt men imorgon kanske. Och jag tänker vara glad över att jag har det så bra trots allt. Jag tänker börja med att inte bry mig om att det gör ont när jag städar. Näpp, det ska bli fint här hemma så jag kan gå runt och känna hur bra jag har det som har ett så fint hus med en så fin familj som bor i det tillsammans med jobbiga mig.