03 oktober 2009

Det här med järnbrist

Att vara gravid innebär för mig rejäl anemi. Blodvärde som dalar långt ner under okej-nivån. Nu har jag 85 i hb och barnmorskan är förstås superstressad.

Förra graviditeten hade jag ännu lägre men kan inte riktigt påminna mig att jag upplevde det så väldigt jobbigt. Men denna gången så är det som en nära döden upplevelse. På kvällarna slår det till. Syrebristen är total och jag blir anfådd av att sitta ner och prata för att inte tala om hur anfådd jag blir av att andas. Tänk att andas ska vara så jobbigt så jag flåsar. Att gå upp för trappan blir plötsligt ett projekt. Halva trappan upp måste jag vila, böja mig framåt och tjippa efter andan. Det är helt galet.

Jag ligger vaken på nätterna för då är det som värst. Att ligga ner är tortyr. Då ligger jag ju på lungorna och dessutom hjälper "Uffe" till med att trycka lite extra mot också. Rummet är tomt på syre och jag flåsar. Jag tvingar stackars Mikael att öppna balkongdörren trots att det är nästan 0 grader ute. Då känner jag mig lite nöjdare och han ligger och huttrar. Han har funderat på om han ska sova i ett annat rum för han tycker inte om att vara en isbit. Konstigt tycker jag.

Och på tal om tempratur så är jag superjobbig med hur många grader jag vill ha i huset. Det måste vara precis 19 grader för då kan jag andas okej. Nästan. Blir det 19,5 börjar jag känna panik. Så Mikael försöker att prata snällt med pannan för att den ska hålla rätt nivå.

På tisdag ska jag få järn intravenöst. Det känns som en evighet tills dess.

Ja, så är det att ha järnbrist. Man blir galen och totalt omöjlig att leva med.

***
I have really bad anemia when I am pregnant. It gets really really low. It was the same with Stella but I can't remember that it bothered me much. even though it was lower than this time. But I sure can feel it this time! It feels like I am dying. I can't breath. I get exhausted from trying to breath. Isn't that crazy? I am awake at night because of it. Lying down makes it worse. There's no oxygen in this room so I keep asking Mikael to open the window. Poor him. He's shaking from the cold and I feel good.

1 kommentar:

  1. Tycker förtvivlat synd om dig. Tycker det räcker som det är.

    SvaraRadera