Kejsarsnitt

Idag har jag varit och träffat en förlossningsläkare. Det var hon som skulle fatta beslutet angående om jag ska få planerat kejsarsnitt eller inte. Jag var nervös när jag gick dit.

Jag insåg ganska snabbt att hennes mål var att övertyga mig till en vaginal förlossning. Hon förklarade att det ju inte alls var säkert att det skulle bli likadant denna gången och att denna gången skulle jag ju få det igångsatt och allt skulle vara under kontrollerade former. Jag lyssnade snällt på henne. Hon fortsatte att prata om alla risker med kejsarsnitt. Hon sa inget som var nytt för mig men det är ju bra att det togs upp förstås. Sen fortsatte hon med att OM det skulle bli snitt så kanske jag trots allt skulle ändra mig under tiden fram tills dess och då var det ju bara att ringa. För stryka en tid för kejsarsnitt är inga problem och då får jag komma in för att planera förlossningen tillsammans med henne.

Hon pratade ganska länge. Kändes det som i alla fall och det enda jag satt och tänkte var att hon slösade bort sin tid. När det väl var min tur att prata så sa jag att jag var väldigt tacksam för hur villiga de är att hjälpa till med att planera allt kring förlossningen. Att jag verkligen är imponerad av det. Men sen sa jag att jag absolut inte kan tänka mig en vaginal förlossning efter erfarenheten som jag har från när Stella föddes. Efter många om och men så bestämde vi att jag får ett planerat snitt men att jag kan ringa om jag skulle ändra mig.

Tyvärr hade sekreteraren gått på lunch när vi var klara så jag kunde inte få snittdatumet med en gång men det kommer med posten under veckan. Det ser jag fram emot!

Det bästa med hela samtalet var att jag äntligen fick bekräftelse på att min förra förlossning inte på något sätt var normal och att man absolut ska slippa den typen av förlopp. Och hon sa även att det var fel av dom att skicka hem mig som dom gjorde. Så fem år senare fick jag upprättelse. Inte en dag för tidigt!