När allt stannar för ett ögonblick.

Det är morgon och alla börjar sakta gå upp ur sina sängar och ta sig ner på nedervåningen. Jag går på toaletten på övervåningen. Mikael bär ner Noel och sätter honom i soffan med en flaska välling. Stella letar fram ett gosedjur som hon ska ha med sig till skolan har hon bestämt. Jag grejar vidare på toaletten. Allt är lugnt och så där som det är på morgonen innan någon riktigt har vaknat.

Duns. Duns. Brak. Pang. Jag hör världens dunsande och inser att någon ramlar ner för trappan. Jag fryser för ett ögonblick och väntar på gråten. Snälla börja gråta. Gråter du så vet jag att det inte är livsfarligt i alla fall. Jag rusar ut från toaletten i panik och allt jag kan säga är: Onej! Onej! Jag tittar ner och där står Mikael med en storgråtande panikslagen Stella. Det är alltså hon som ramlat ner för trappan. Jag springer ner och tar henne och vi sätter oss i soffan. Jag kramar och pussar och kollar varje led. Inget brutet bara en chockad tjej som inte riktigt förstår vad som hände. Vi satt kvar i soffan ganska länge. Jag ringde till skolan och sa att Stella skulle bli sen. Jag ville vara säker på att hon var okej först. Nu dagen efter klagar hon lite på att hon har ont i ländryggen och kanske att det är lite småsvullet, men jag är inte helt säker.

Den där mardrömmen att någon verkligen på riktigt ska ramla ner för trappan har hänt och det var hemskt även om ingen blev skadad.