En skräckupplevelse!

Igår kväll var jag iväg på bokklubb i Kungsbacka. Det var en fantastiskt trevlig kväll med underbara samtal. Vi kvinnor har så roligt tillsammans.

Jag började ta mig hemåt vid 22-tiden. Stod ute på uppfarten och pratade med mannen i huset en stund och satte sedan av mot Göteborg.

När jag kört på motorvägen ser jag blåljus i massor och bilar som kör i snigelfart. En bil liggandes på taket i diket. Jag tänker: "undra hur fort han körde" och kör sakta förbi olyckan. I motsatt riktning står trafiken helt still. En olycka även där. Jag sniglar fram för att när jag passerat börja öka på farten. Sakta vill jag byta till höger fil för att släppa fram de andra som har mer bråttom än mig. När jag påbörjar filbytet känner jag hur däcken tappar fästet om marken. Jag kör då inte snabbare än 45 km i timmen. Bilen börjar glida och jag finner mig sitta i en bil som glider i sidled i båda filerna i flera hundra meter. Jag gör vad jag kan för att få bilen till höger fil. I mitt huvud flyger tre tankar igenom om och om igen (ja man hinner massor med gånger på så kort tid): 1. koppla bara 2. försök komma åt höger och 3. snälla snälla ta mig hem till mina barn. Under glidfärden ser jag bakom mig eller vad det blir när man ligger i sidled att bilarna som legat bakom mig stannat och satt på varningsblinkers. Tack och lov att alla körde så långsamt i och med olyckan vi passerade. De hade glidit rakt in i mig annars. På ett mirakulöst sätt fick jag kontroll på bilen och kunde köra hem i rätt riktning.

Färden hem gick i 40 km i timmen hela vägen. Jag har aldrig mötts av så många polisbilar eller blivit omkörd av så många heller som jag blev på igår. Det var olycka på olycka i båda riktningarna. Det var hur hemskt som helst.

Panik fick jag först efter att jag fått kontroll på bilen igen. Jag kunde inte sluta gråta först men insåg att jag inte såg så bra med alla dessa tårar i ögonen så jag bet ihop. Min första tanke när jag fått bilen att köra dit jag ville var att stanna och sätta på varninsblinkers och vänta på att en polis kom fram till mig och körde mig hem. Det gjorde jag inte men satt sen och önskade att jag hade gjort det.

Jag tänker inte köra bil mer denna vintern. Från och med nu kommer jag gå överallt. Eller kanske inte men jag kommer inte ta mig ut på kvällen när det frusit på. Det är livsfarligt.

Min slutsats av denna händelse är att jag hade änglarna på min sida och det är jag tacksam för.