Om att känna sig vilse.

Så jag tar mig iväg till gymmet med vattenflaskan i högsta hugg redo att bli konsulterad av en personlig tränare. Att sitta inne på hans kontor och diskutera hur lat jag är och vad jag har för mål det var enkelt. Det klarade jag galant. Jag fick i uppgift att i en vecka skriva ner vad jag äter och tre träningstider sattes upp för nästa vecka. Jag känner på mig att jag har gett mig in på något farligt. Jag tror att den här killen är stenhård och kommer att ta livet av mig minst fem gånger per pass. Jag räknar med det.

Efter den trevliga konsultationen tog jag mig en tur inne bland alla maskiner och svettiga människor. Jag kände igen mig men ändå inte. Jag försökte komma underfund med om det fanns en struktur i hur alla maskiner stod och vad jag kunde hitta vad men jag måste säga att det blev ett enda virrvarr i mitt huvud. Jag måste sett väldigt vilse ut. Jag bestämde mig för att ta en tur på löpbandet för där kände jag att jag skulle veta hur man gör. Och det gjorde jag. Jag kom ihåg hur man gjorde. Heja mig. Planen var att promenera i 20 minuter men det blev att jag gick i fem och sprang i 15. Jag sprang! Sen visste jag inte vad jag skulle hitta på mer så jag bestämde mig för att vänta med det här med gymmet tills jag fått ett program av PT:n Tommy. Det kändes inte bra att gå runt där och se ut som en yr höna.

Men nu har jag i alla fall kommit igång. Jag är på väg.