En början.

I dag är dagen då det är dags.I dag sitter jag här med en gigantisk (i mina ögon) frukost och undrar över vad det är jag har gett mig in på. Ska jag verkligen göra detta ännu en gång och misslyckas eller är det denna gången jag lyckas? Det är mycket som ska läras om för att få det resultat som jag vill ha. Alla dessa kilon som jag har lagt på mig under åren har på något sätt blivit en del av hur jag ser på mig själv och det är svårt att tänka sig att jag kan eller har sett annorlunda ut. Mest är jag förundrad över hur jag har låtit det gå så långt. Man kan tro att det handlar om lathet men det gör det inte utan det handlar nog mer om en ovilja att ta tag i det. Det är svårt att hitta ork till att göra en livsförändring. Det finns ju så mycket som man behöver göra avkall på som känns absolut nödvändiga men framför allt kräver det karaktär och ständig motivation. Dessa saker är svåra att ha hela tiden. Det är ju knappast första gången jag ger mig ut på den här resan. Jag har gått ner många kilon förr men sen har jag inte stannat kvar i det sätter att leva utan har tillåtit mig för mycket. Jag vet att jag kan men jag vet också att det kommer att ta tid och det här med att låta saker ta tid är inte min grej.

Jag vet att detta kommer att bli svårt. Till en början är det sötsuget som kommer göra mig tokig. Jag kommer inte vara en fin människa om sisådär fyra dagar. Det är läskigt vad socker gör med oss. Att laga nyttig mat är inga problem alls. Jag kan laga i stort sett vilken mat som helst om jag bara vet vad maten får och inte får innehålla. Kvällarna blir svåra för det är då jag är som mest hungrig. Det är då suget efter i stort sett vad som helst sätter in så jag behöver vara förberedd när kvällen kommer. Jag har en strategi klar i mitt huvud. Vi får se om den kommer fungera. Och så träningen. Hjälp! Jag har egentligen inget emot att röra på mig men jag vet att det kommer vara smärtsamt till en börja. Mina leder kommer skrika högt och min rörlighet kommer bli ännu mer begränsad på grund av det. Jag vet att det är övergående. Det gör ont till en början men sedan ska det släppa och bli bättre men det är inte roligt att ha det framför sig. Smärta är inget man längtar efter direkt. En annan sak som alltid är jobbig när man ändrar om sitt sätt att äta är att umgås med vänner eftersom man i stort sett alltid äter något då men även det ska nog lösa sig.

Det som motiverar mig är vetskapen om fördelarna. Jag vet vad jag får om jag klarar av det här. Det handlar inte så mycket om att bli smal utan mest om vilka hälsofördelar det för med sig. Jag har skrivit ner allt det här så jag kan påminna mig själv när jag känner att jag vill ge upp. Några saker är: mindre ont i lederna, må bättre, vara piggare, orka mer, vara smal, kunna ha vilka kläder jag vill och springa med barnen. Allt detta är bra saker som ska vara en självklarhet och nu vill jag se till att det blir det även för mig.

Då så då vet alla om det här nu. Bra. Då sätter jag igång.