Varning.

När man är som mig måste man ha garden uppe hela tiden. Känna av läget. Dämpa sig när man egentligen vill mer. Vila när man inte känner sig trött. Gå och lägga sig i tid på kvällen trots att man är som mest inne i något intressant. Man behöver hålla livet på lågt tempo trots att det springer snabbare än vad jag klarar att springa. Det är så det ser ut och det kan låta jobbigt. Det är det ibland men oftast känns det ändå bra. Livet är bra i det långsamma tempot. Inte alla i min omgivning håller med om att jag håller ett lugnt tempo men det gör jag om man jämför med hur det var förr. Det positiva med att inte springa så fort hela tiden är att man hinner se sig omkring. Se vad som händer, stanna upp där det behövs och inte alltid se allt i backspegeln och känna dåligt samvete för hur man borde reagerat. Ett sådant tempo ger möjlighet till meditation, inte alltid men ibland om man är receptiv nog. Det ger utrymme för många samtal och trevliga stunder. Tid för en stund med sitt favoritte och en trevlig tidning bara för att. Det är ett bra liv. Trots det långsamma tempot undrar jag för det mesta hur jag ska hinna med allt som ska göras och hur det ska få plats i min redan fulla vardag. Schemat i mitt huvud skrivs ständigt om, uppdateras efter hand och testas om och om igen. En del av livet att göra så. I mitt schema måste det finnas tid för vila. Det behöver finnas en plats för sömn på dagen för att det hela ska gå ihop. Det går inte alla dagar och jag överlever ändå men jag har ingen hjärna när väl kvällen kommer och en kropp som inte riktigt fungerar men även det går att leva med.

Man måste acceptera. Man måste gå med på de begränsningar man har. Bli vän. Hitta mönster. Enas. Gör man det så finner man frid. Frid i själen är det jag söker varje dag. Vissa dagar får jag jaga och andra dagar finns det bara där. Jag har funnit mitt sätt i mitt kaos till liv och jag älskar det.