Önskerubrik: Om två år.

Om jag struntar i att jag fyller år om ungefär en månad och helt enkelt ser på tid och hur gammal jag är så som barn gör så fyller jag 40 år om två år. 40 år! En födelsedag som jag inte riktigt ser fram emot. Det känns som det är meningen att man ska vara färdig med alla de där vad ska jag bli när jag blir stor och hur ska jag få mitt liv att vara så som jag önskar frågorna. Då är man ju verkligen vuxen och har levt ett tag och borde ha lite koll på livet och hur det faktiskt är. Så tänker jag. Eller så har jag tänkt men nu börjar mitt sätt att tänka förändras något. Jag skulle tro att det är den där tanken från att man var barn som har spökat. Det där att när man är 40 så är man lastgammal och nära graven. Inte för att jag tänkt så men det har nog lurat lite där bak i huvudet på något konstigt sätt.

Det är alltid svårt att förutspå vad som händer i framtiden tycker jag. Jag är en person som planerar, drömmer och har projekt för mig men jag kan ändå inte se hur saker riktigt ska komma att se ut. Jag lyckas ju inte alltid med mina visioner. Förändring är så svårt och tar tid och allt som oftast hamnar man tillbaka i sina vanliga gamla vanor. Detta är vad jag jobbar på för tillfället. Att skapa bättre vanor i mitt liv och jag hoppas att dessa vanor ska vara mina vanliga rutiner framöver och därför en del av mitt liv om två år. Då ska jag vara bra på att lägga mig i tid om kvällarna (som om det någonsin kommer att hända), träna flera gånger i veckan och väga så mycket som jag önskar. Jag ska också vara bra på att använda min vakna tid med rätt blandning av måste-göra-saker och jag-vill-göra-saker. Jag skulle tro att det kommer falla sig lite mer naturligt då i och för sig eftersom barnen då är större. Kanske jobbar jag med något som jag riktigt trivs med. Jag både hoppas det och inte vill det. Att jag inte vill handlar mest om rädsla för det okända. Jag har ju inte jobbat på så länge men nu är jag i full gång med att skicka in ansökningar så vem vet vad som händer framöver. Jag kommer jobba lagom mycket så att min tid med barnen inte blir så mycket mindre än vad den är nu. Självklart blir det mindre men det ska inte vara så tydligt att det är så är min tanke.

Jag tycker om att livet förändras så länge det som är mina fasta punkter i livet finns där och är som de ska. Mina fasta punkter är min man, mina barn, mitt hem, kyrkan, min mamma, pappa och syster och mina vänner. Om allt är som det ska där så kan livet få ta nästan vilka vändningar som helst för jag känner mig trygg ändå. Kärlek och trygghet är det viktigaste i livet. Inte den typen av trygghet att man har massor med pengar utan att man har de man älskar omkring sig och i säkerhet och att man vet att alla har det de behöver och är friska.

Nu kom jag från ämnet. Förstås.

Om två år är livet några steg längre fram i utvecklingen och jag är två år äldre och har min 40-årsdag runt knuten och känner mig glad över det. Så ser det ut.