Den nakna sanningen.

När man är en person i en blogg så väljer man själv vad man vill belysa i sitt liv. Det fina. Det roliga. Det vanliga. Det som är annorlunda. Sällan berättar man om när man blev riktigt arg på sitt barn för att man egentligen är för trött för att vara vaken och en fin människa. Sällan pratar man om hur frustrerad man är på sig själv för att man känner att man inte räcker till eller om att man inte är den bästa mamman som finns och inte den mest underbara frun i världen. Sällan pratar man om att ibland är det ett bombnedslag hemma och själv ligger man i en hög i soffan. Det är inte ofta man skriver om att man gav barnen gröt till middag på grund av brist på fantasi och ork. Det är inte heller ofta som man pratar om sådant som egentligen går runt i hjärnan. Sådant som kan provocera andra för att man inte tänker som andra i det vanliga.

Bloggen blir en tillflykt till det vardagliga,vackra men helt sanna. Bilder på det finaste man har i livet. En plats för ”skryt” över vad man har gjort. En plats där man träffar nya människor som blir trevliga inslag i den vardag man lever. Den där vardagen som ni inte ser men som är där och som blir bättre för att ni finns. Bloggen är en källa för inspiration, en källa för skrivarprocessen och där det ser lite mer inbjudande ut.

Jag gillar blogglivet. Jag gillar dynamiken i det hela och jag gillar att vi är många som lever det livet. Men mest gillar jag mitt vanliga hemmaliv med brist på tålamod, stökigt kök och underbart underbara barn som driver mig till vansinne varje dag och min man, min fina fina man.

Livet är bra som det är även om mycket finns att önska.