Sömnbrist till tusen.

Jag har just städat hela köket. Skrubbat alla luckor och kaklet. Och torkat av diskbänken och spisen extra noga. Klockan är 6.30 på morgonen och jag har varit vaken sen 4.00.

Det här med sömn är något som min son anser oviktigt. Jag har inte sovit en hel natt sen i november. Javisst, så är det att vara småbarnsmamma men det gör mig inte mindre trött eller grinig för det. Jag brukar aldrig ta upp honom ur sängen under hans vakenstunder på nätterna. Varken om han ligger nöjt och pratar eller gråter så lungorna nästan ramlar ur honom. Sova sängen är vad man gör på natten. Jag går in till honom med jämna mellanrum och klappar på honom och talar om att det är dags att sova. Mer än så får han inte nattetid. I natt fick jag nog. Jag orkade inte ligga där i sängen och inte få sova när det ju faktiskt fanns saker jag kunde göra så jag tog med honom ner och satte igång att städa. Lika bra att använda vakentiden till något vettigt kände jag.

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska gå så jag kan gå upp och väcka Stella som ska till skolan snart. Sedan börjar min dag med en mycket gnällig pojke som kommer kräva att bli buren eller sitta i mitt knä hela dagen. Jag kommer inte få något gjort och mitt humör kommer vara allt utom på topp.

Det är svårt att hålla humöret som ett solsken när man inte får sova. Jag anstränger mig så mycket jag bara kan att inte gnälla över min situation eller bli irriterad över saker som jag inte skulle blivit irriterad över om jag hade fått sova. Det fungerar vissa dagar, andra inte alls.

Min son är fantastisk men han hade varit ännu mer fantastisk om han hade sovit när man ska sova. Tokstolle!