Väggarna talar.

Jag är hemma och njuter av tystnaden. Njuter av mitt fina lugna hem som jag oftast inte hör så bra. Dagarna springer iväg och jag hör mest andra ljud dagarna i ända. Vissa väldigt jobbiga som gnäll men oftast pladder från mina barn och min mans prat om ditt och datt. Ljud som jag älskar. Sällan hör jag tystnaden och ännu mer sällan hör jag hur väggarna talar eller hur känslan känns. Det är liv och rörelse. Dammsugaren igång. Centrifugen snurrar. Röster från barnprogrammen. Inte mig själv för jag hinner inte.

Nu är jag ensam. Sällan händer det och det gör mig ingenting. Jag har ingenting emot att ha huset fullt av min familj. Jag älskar att ha det så. När jag väl är ensam så längtar jag så fort dörren stängs. Det är underligt hur det är så att när allt snurrar så önskar man semester och när stunden kommer så längtar man efter barnen och mannen. Så är jag i alla fall.

Men jag njuter. Jag njuter av att ha stillheten. Jag njuter av att höra mina egna tankar. Jag är glad för stunder tillsammans med mig själv. Jag gör inget speciellt. Jag är bara här och gör ingenting som räknas som någonting. Det är underbart.

Jag hör väggarna!