Om att vara på röntgen tillsammans med två barn.

I dag har jag varit på sjukhuset. Mitt krånglande högra knä skulle äntligen bli röntgat. Jag har väntat ganska länge på det. Att röntga ett knä är inga konstigheter förutom att man får stå i underliga ställningar som känns väldigt onormala och nästan blir omöjliga när man dessutom har ont i kroppen som jag har. Det svåra med att åka iväg till sjukhuset och bli röntgat är att ha med sig två barn.

Jag hämtade Stella tidigare från skolan för att hinna i tid. Vi tog det lugnt, gick fel, gick tillbaka, gick fel, åkte till fel våning för att till slut hamna på rätt ställe. Noel satt nöjd i sin vagn och Stella trallade glatt. Jag var lugn och inte ett dugg stressad. Än. Vi satt en stund i väntrummet där barnen hittade leksaker som de höll sig sysselsatta med. Jag pratade med en man som intresserade sig för Noel och undrade hur gammal han var och så. Jag blev uppropad av sköterskan och vi gick in i rummet där den stora maskinen var. Jag hade förberett Stella på att de inte skulle få vara med i rummet för strålarna är inte bra egentligen. Lille Noel däremot hade ju ingen aning. Han blev hysterisk när han insåg att han skulle vara i ett annat rum. Han grät och grät och grät. Stella gjorde det hon kunde för att lugna honom och hon hade säkert lyckats om hon hade fått fortsätta på sitt sätt men det fick hon inte. Sex sköterskor kom till undsättning (jag såg detta genom fönstret mellan röntgenapparatrummet och sköterskornas rum). Alla gullade, pratade med hög röst och visade saker. Inget fungerade. Han skrek bara högre. En sköterska var inne hos mig och ställde mig i onaturliga ställningar. Om och om igen. Hon går ut trycker på en knapp, kommer tillbaka och börjar om. Så håller vi på medan Noel gallskriker i rummet bredvid. Vi tar en paus. Jag tröstar bebis. Sätter honom i vagnen och ger honom välling. Han sitter där och hulkar och smuttar på flaskan och lugnar sakta ner sig. Vi gör ett nytt försök och denna gången går det bättre. I alla fall med Noel. Han är lugn. Sköterskan får ta om bilden tre gånger. Det hela tog 35 minuter istället för kanske en kvart. Det slösades nog bort en hel del fotokassetter (eller vad det kan tänkas heta).

Det var en annorlunda upplevelse. Hysterisk bebis, galna sköterskor, uppgiven Stella som inte får göra det hon vet är rätt och en mamma som faktiskt inte kan låta bli att skratta.